På bara fem år har utskrivningen av sömnmedel och lugnande till barn och ungdomar ökat med över 200% skriver Aftonbladet. Skrämmande tycker jag och fler med mig.
"– Vi har ingen aning om vad som händer när man vänjer en växande hjärna vid den här typen av medel, och alla är eniga om att det är mycket olyckligt, säger professor Torbjörn Åkerstedt, sömn- och stressforskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet"
På Nyhetsmorgonen på TV 4 pratade för ett tag sedan en psykiater och en sömnläkare om detta. Icke helt oväntat var sömnläkaren mycket oroad över den ökade förskrivningen och varnade för den medan psykiatern istället pratade om ökad psykisk ohälsa då dessa medel behövdes enligt henne. Behöver jag säga att jag blev våldsamt upprörd?
Om det nu verkligen är så att den psykiska ohälsan har ökat med 200% hos barn och unga på bara fem år tycker jag det behövs helt andra åtgärder än sömnmedel och lugnande till de utsatta!!! Exempelvis mer förebyggande arbete i förskola och skola, det behöver bli lättare att få hjälp och den behöver sättas in i ett tidigt skede, de unga behöver få veta vart de kan vända sig, vi vuxna måste finnas där som stöd, det kan behöva ändras en hel del i livssituationen osv osv.
Det finns tusen andra saker att göra innan man som allra sista utväg sätter in sömnmedel eller lugnande. Förutom den rent biologiska påverkan på den växande hjärnan undrar jag vilken påverkan det har på barn och unga att man lär sig att medicinera bort problem men inte att lösa dem? Lär de sig att de är de själva som är problemen? Att de behöver ändras och att det är fel på dem? När det egentligen handlar om att de inte har en bra livssituation och inte får det stöd de behöver?
Så här svarar läsarna på nedanstående fråga:
"Skulle du ge lugnande till ditt barn?
Ställningen just nu:
Ja absolut (2.3 %)
Ja, men bara i undantagsfall (12.7 %)
Ja, men bara om barnet är 5 år eller äldre (2.5 %)
Nej, aldrig (82.4 %) "
Vilket jag tycker kändes bra att läsa. Att ge barn lugnande i undantagsfall, exempelvis vid en svår och smärtsam undersökning som måste göras, tycker jag är helt ok. Men inte att ge lugnande eller sömnmedel för saker som kan lösas på andra sätt, exempelvis genom samtal. Här måste vi vuxna lära barn och unga livshantering och se till att de får en bra start i livet, en grundtrygghet.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress stresshantering samhälle mediciner
Visar inlägg med etikett mediciner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mediciner. Visa alla inlägg
torsdag 7 augusti 2008
torsdag 24 juli 2008
"Pillret" - en intressant bok
Jag har just läst ut "Pillret" av Ingrid Carlberg. En bok som handlar om psykiska sjukdomar som ångest och depression, forskare, läkemedelsföretag, marknadsföring av sjukdomar och läkemedel, patientföreningar, läkare, terapier mm.
Det är en väldigt intressant bok som ger upphov till många frågor och diskussionsmöjligheter. En bok som alla egentligen skulle behöva läsa och fundera över. För detta gäller ju egentligen inte bara psykiska sjukdomar och botemedel, det gäller hur vi ser på livet och våra livsvillkor. Vad är till exempel sjukligt? Vad är naturligt och vad bör eller kan man åtgärda? Var lägger man ribban?
Här kan man ta som exempel blodtryck eller blodfetter. Vid vilka nivåer ska man börja medicinera, om man nu överhuvudtaget SKA medicinera. Vilket är värst biverkningar av mediciner eller sjukdomar man eventuellt kan få. Om de höga värdena beror på livsstil, bör man då försöka ändra livsstil eller medicinera. Får man någon hjälp till livsstilsförändringar? Är det enklare att svälja ett piller än att ändra matvanor, börja motionera och lära sig stresshanteringsmetoder? Vilka valmöjligheter har vi egentligen?
När det gäller forskning lägger läkemedelsföretagen ut fruktansvärt massa pengar på att utveckla mediciner. Att utveckla andra metoder för exempelvis livsstilsförändringar ligger naturligtvis inte i deras intresse. Varifrån ska forskarna då få pengar? Fast nu svävade jag iväg lite. Jag tänkte ta upp några punkter från boken "Pillret" för att lyfta några diskussionspunkter.
Läkaren Stuart Montgomery tas i boken upp som en person som är en av de viktigaste för att ha gjort antidepresssiva mediciner till storsäljare i Europa. Han ligger bakom många läkemedelsprövningar, utbildningar och uppstarter av patientföreningar.
Stuart Montgomery beskriver enligt boken läkemedlen som förutsättning för sjukdomarna - inte tvärtom. Han menar att en sjukdom (exempelvis depression) inte kan bli erkänd förrän det finns ett läkemedel att behandla den med.
"Med sina aggressiva kampanjer har företagen hjälpt till att få de här sjukdomarna erkända. Du förstår, man marknadsför inte bara en medicin, man marknadsför ett helt koncept."
Finns alltså inte en sjukdom om det inte finns ett läkemedel för den? Vad är det för bakvänt sätt att resonera? Allt kanske inte behöver botas med medicin? Kanske finns det andra sätt undrar jag lite småironiskt.
Dessutom om man vänder på steken, om det finns en medicin som åtgärdar något är det då en sjukdom? Om man fick ett mirakelpiller mot åldrande till exempel, skulle då något som är helt naturligt bli en sjukdom?
Företagen står inte ensamma i marknadsföringen.
"- Men för att lyckas behöver du också starka konsumentorganisationer. Du behöver patienter. Drabbade, säger Stuart Montgomery."
Faktum är att många patientföreningar startats med benägen hjälp av läkemedelsföretag enligt vad som står i "Pillret". Deras budget har ofta till största delen bestått av bidrag från företagen. I Europa startades många patientföreningar ungefär samtidigt och med likartade arbetssätt. Föreningsrepresentanter bjöds bland annat på konferensresor utomlands.
Jag tänker att man biter inte den hand som föder en. Hur opartiska är dessa föreningar? Kan de stödja medlemmar som tagit skada av medicin? Kan de ställa kritiska frågor? Troligen inte. Hur mycket finansieringen påverkar verksamheten och trovärdigheten kan förstås diskuteras. För egen del ser jag stora frågetecken.
Här vill jag också passa på att säga att DUFiS inte tar emot några sådana bidrag. Vi finansierar vår verksamhet med medlemsavgifter och ett bidrag från Stockholms läns landsting.
Jag kan bara inte avhålla mig från att citera nedanstående stycke från sid 187 i "Pillret."
"Precis som konkurrenterna hande Pfizer fått svårt att bevisa att Zoloft gav bättre effekt mot depression än placebo. Det berodde bland annat på en komplikation som verkade gälla samtliga SSRI- mediciner. De patienter som deltog i läkemedelsprövningarna fick träffa engagerade läkare så ofta och så länge att inslagen av omhändertagande och stödjande samtal i samband med läkarbesöken gjorde det svårt att skilja ut effekten av pillret. Den komplikationen var inte lika vanlig i den svenska vårdens vardag. "För ofta och för länge" var knappast ett omdöme man där vanligtvis förknippade med möten mellan läkare och patienter."
Mitt i prick och väldigt talande. Behöver jag säga mer?
Men naturligtvis är detta också något som borde diskuteras. Är det så vi vill att vår vård ska se ut?
För övrigt nämns en av de allra viktigaste frågorna kring medicinering (som jag ser det) bara som allra hastigast. Men en nyckelmening från en av patienterna som behandlas med antidepressiva medel står på baksidan av boken:
"Jag vill sluta för att ta reda på vem jag egentligen är, vad som är mitt rätta jag. Just nu är jag osäker på det."
Det finns väldig mycket mer att ta upp ur den här boken men det blir inte mer nu. Jag måste lämna tillbaka den till bibblan och det är kö på den. Det är en viktig bok som tar upp många svåra frågeställningar och som serverar en hel del obehagliga fakta. Läs den och fundera! Detta är sådant som jag tycker alla borde tänka över.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress mediciner samhälle friskvård
Det är en väldigt intressant bok som ger upphov till många frågor och diskussionsmöjligheter. En bok som alla egentligen skulle behöva läsa och fundera över. För detta gäller ju egentligen inte bara psykiska sjukdomar och botemedel, det gäller hur vi ser på livet och våra livsvillkor. Vad är till exempel sjukligt? Vad är naturligt och vad bör eller kan man åtgärda? Var lägger man ribban?
Här kan man ta som exempel blodtryck eller blodfetter. Vid vilka nivåer ska man börja medicinera, om man nu överhuvudtaget SKA medicinera. Vilket är värst biverkningar av mediciner eller sjukdomar man eventuellt kan få. Om de höga värdena beror på livsstil, bör man då försöka ändra livsstil eller medicinera. Får man någon hjälp till livsstilsförändringar? Är det enklare att svälja ett piller än att ändra matvanor, börja motionera och lära sig stresshanteringsmetoder? Vilka valmöjligheter har vi egentligen?
När det gäller forskning lägger läkemedelsföretagen ut fruktansvärt massa pengar på att utveckla mediciner. Att utveckla andra metoder för exempelvis livsstilsförändringar ligger naturligtvis inte i deras intresse. Varifrån ska forskarna då få pengar? Fast nu svävade jag iväg lite. Jag tänkte ta upp några punkter från boken "Pillret" för att lyfta några diskussionspunkter.
Läkaren Stuart Montgomery tas i boken upp som en person som är en av de viktigaste för att ha gjort antidepresssiva mediciner till storsäljare i Europa. Han ligger bakom många läkemedelsprövningar, utbildningar och uppstarter av patientföreningar.
Stuart Montgomery beskriver enligt boken läkemedlen som förutsättning för sjukdomarna - inte tvärtom. Han menar att en sjukdom (exempelvis depression) inte kan bli erkänd förrän det finns ett läkemedel att behandla den med.
"Med sina aggressiva kampanjer har företagen hjälpt till att få de här sjukdomarna erkända. Du förstår, man marknadsför inte bara en medicin, man marknadsför ett helt koncept."
Finns alltså inte en sjukdom om det inte finns ett läkemedel för den? Vad är det för bakvänt sätt att resonera? Allt kanske inte behöver botas med medicin? Kanske finns det andra sätt undrar jag lite småironiskt.
Dessutom om man vänder på steken, om det finns en medicin som åtgärdar något är det då en sjukdom? Om man fick ett mirakelpiller mot åldrande till exempel, skulle då något som är helt naturligt bli en sjukdom?
Företagen står inte ensamma i marknadsföringen.
"- Men för att lyckas behöver du också starka konsumentorganisationer. Du behöver patienter. Drabbade, säger Stuart Montgomery."
Faktum är att många patientföreningar startats med benägen hjälp av läkemedelsföretag enligt vad som står i "Pillret". Deras budget har ofta till största delen bestått av bidrag från företagen. I Europa startades många patientföreningar ungefär samtidigt och med likartade arbetssätt. Föreningsrepresentanter bjöds bland annat på konferensresor utomlands.
Jag tänker att man biter inte den hand som föder en. Hur opartiska är dessa föreningar? Kan de stödja medlemmar som tagit skada av medicin? Kan de ställa kritiska frågor? Troligen inte. Hur mycket finansieringen påverkar verksamheten och trovärdigheten kan förstås diskuteras. För egen del ser jag stora frågetecken.
Här vill jag också passa på att säga att DUFiS inte tar emot några sådana bidrag. Vi finansierar vår verksamhet med medlemsavgifter och ett bidrag från Stockholms läns landsting.
Jag kan bara inte avhålla mig från att citera nedanstående stycke från sid 187 i "Pillret."
"Precis som konkurrenterna hande Pfizer fått svårt att bevisa att Zoloft gav bättre effekt mot depression än placebo. Det berodde bland annat på en komplikation som verkade gälla samtliga SSRI- mediciner. De patienter som deltog i läkemedelsprövningarna fick träffa engagerade läkare så ofta och så länge att inslagen av omhändertagande och stödjande samtal i samband med läkarbesöken gjorde det svårt att skilja ut effekten av pillret. Den komplikationen var inte lika vanlig i den svenska vårdens vardag. "För ofta och för länge" var knappast ett omdöme man där vanligtvis förknippade med möten mellan läkare och patienter."
Mitt i prick och väldigt talande. Behöver jag säga mer?
Men naturligtvis är detta också något som borde diskuteras. Är det så vi vill att vår vård ska se ut?
För övrigt nämns en av de allra viktigaste frågorna kring medicinering (som jag ser det) bara som allra hastigast. Men en nyckelmening från en av patienterna som behandlas med antidepressiva medel står på baksidan av boken:
"Jag vill sluta för att ta reda på vem jag egentligen är, vad som är mitt rätta jag. Just nu är jag osäker på det."
Det finns väldig mycket mer att ta upp ur den här boken men det blir inte mer nu. Jag måste lämna tillbaka den till bibblan och det är kö på den. Det är en viktig bok som tar upp många svåra frågeställningar och som serverar en hel del obehagliga fakta. Läs den och fundera! Detta är sådant som jag tycker alla borde tänka över.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress mediciner samhälle friskvård
tisdag 20 maj 2008
Från pillerböcker till valfrihet
Merete Mazzarella recenserar de nya pillerböckerna i Svenskan . Med pillerböcker menar jag förstås Inger Carlbergs bok "Pillret" och Fredrik Svenaeus bok "Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen". Förutom att jag tycker om Merete Mazzarellas skrivande så är ämnet högintressant. Det finns mycket att säga kring antidepressiva mediciner, vården, läkemedelsbolagen, biologiseringen och medikaliseringen.
Bland annat ställs frågan vad som är normalt.
"Hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom finns det vid det här laget en amerikansk bok om, Christopher Lanes Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness (Yale University Press, 272 s). Också Svenaeus pekar på att våra föreställningar om vad som är normalt har förändrats: för så kort tid som 50 år sedan skulle förmodligen ingen ha hävdat att en stor del av befolkningen lider av en sjukdom för att den inte klarar av att tala inför publik. Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.”
Måste alla vara snacksaliga och framåt? Kan inte människor få vara som de är? Kan vi klara oss undan lidande och livskriser och vilket pris har det? Vad är normalt lidande och när övergår det till något som bör medicineras? Är depression enbart något biologiskt betingat eller enbart psykologiskt? Eller är det rentav så att det kan vara en kombination av båda? Hur är det med kopplingen mellan läkemedelsbolagen och läkarna? Marknadsförs sådana här läkemedel ut till patienterna?
"Carlbergs bok är kanske som allra bäst – och framför allt som mest oroande – när hon beskriver hur läkemedelsföretagen kan arbeta osynligt genom läkemedelsvänliga läkare (75 procent av alla publicerade läkemedelsstudier är idag finansierade av industrin), genom att tillhandahålla material för artiklar, låta enskilda patienter ”ge sjukdomen ett ansikte” i massmedierna och samarbeta med – och finansiera – patientföreningar. Industrin har också arbetat ivrigt för att vidga medicinernas användningsområde genom att lyfta fram nya syndrom som panikångest och social fobi. Industrin har också satsat stort på utbildning av läkare och 1996 tog Pfizer fram ett diagnostiskt instrument, en snabbhjälp för läkare som skulle göra det möjligt att ställa diagnosen depression eller ångest på åtta minuter. 2002 erbjöd företaget Wyeth – som marknadsförde Efexor – svenska allmänläkare avlastning genom något som kallades Contactus och innebar ett omfattande stöd- och utbildningsprogram för patienter med sex gruppträffar på kvällstid och telefonjour. Vad man kan konstatera är alltså att läkemedelsföretagen mer och mer erbjuder sig att göra det läkare borde göra men inte har tid för. Och att de minskar det dåliga samvetet hos allmänläkare som egentligen skulle vilja få iväg patienter till psykiatrin men inser att det inte går. Kanske det är detta som är det mest oroande av allt – att olika sparåtgärder inneburit att medicinens resurser över huvud taget inte räcker till."
Själv blev jag rätt chockad när jag läste om ovanstående första gången. Det fick mig att fundera mycket över hur dagens vård och samhälle ser ut och fungerar. Det är nog en 6-7 år sedan så jag har hunnit tänka igenom det ett antal vändor vid det här laget. För mig är valfrihet ett nyckelord.
Många patienter är idag hänvisade till medicinering som enda alternativ. För mig är det självklart att man borde få välja själv om man kan. Terapi eller medicin eller en kombination av båda. Det som passar individen bäst.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa mediciner stress sjukvård samhälle
Bland annat ställs frågan vad som är normalt.
"Hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom finns det vid det här laget en amerikansk bok om, Christopher Lanes Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness (Yale University Press, 272 s). Också Svenaeus pekar på att våra föreställningar om vad som är normalt har förändrats: för så kort tid som 50 år sedan skulle förmodligen ingen ha hävdat att en stor del av befolkningen lider av en sjukdom för att den inte klarar av att tala inför publik. Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.”
Måste alla vara snacksaliga och framåt? Kan inte människor få vara som de är? Kan vi klara oss undan lidande och livskriser och vilket pris har det? Vad är normalt lidande och när övergår det till något som bör medicineras? Är depression enbart något biologiskt betingat eller enbart psykologiskt? Eller är det rentav så att det kan vara en kombination av båda? Hur är det med kopplingen mellan läkemedelsbolagen och läkarna? Marknadsförs sådana här läkemedel ut till patienterna?
"Carlbergs bok är kanske som allra bäst – och framför allt som mest oroande – när hon beskriver hur läkemedelsföretagen kan arbeta osynligt genom läkemedelsvänliga läkare (75 procent av alla publicerade läkemedelsstudier är idag finansierade av industrin), genom att tillhandahålla material för artiklar, låta enskilda patienter ”ge sjukdomen ett ansikte” i massmedierna och samarbeta med – och finansiera – patientföreningar. Industrin har också arbetat ivrigt för att vidga medicinernas användningsområde genom att lyfta fram nya syndrom som panikångest och social fobi. Industrin har också satsat stort på utbildning av läkare och 1996 tog Pfizer fram ett diagnostiskt instrument, en snabbhjälp för läkare som skulle göra det möjligt att ställa diagnosen depression eller ångest på åtta minuter. 2002 erbjöd företaget Wyeth – som marknadsförde Efexor – svenska allmänläkare avlastning genom något som kallades Contactus och innebar ett omfattande stöd- och utbildningsprogram för patienter med sex gruppträffar på kvällstid och telefonjour. Vad man kan konstatera är alltså att läkemedelsföretagen mer och mer erbjuder sig att göra det läkare borde göra men inte har tid för. Och att de minskar det dåliga samvetet hos allmänläkare som egentligen skulle vilja få iväg patienter till psykiatrin men inser att det inte går. Kanske det är detta som är det mest oroande av allt – att olika sparåtgärder inneburit att medicinens resurser över huvud taget inte räcker till."
Själv blev jag rätt chockad när jag läste om ovanstående första gången. Det fick mig att fundera mycket över hur dagens vård och samhälle ser ut och fungerar. Det är nog en 6-7 år sedan så jag har hunnit tänka igenom det ett antal vändor vid det här laget. För mig är valfrihet ett nyckelord.
Många patienter är idag hänvisade till medicinering som enda alternativ. För mig är det självklart att man borde få välja själv om man kan. Terapi eller medicin eller en kombination av båda. Det som passar individen bäst.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa mediciner stress sjukvård samhälle
söndag 9 mars 2008
Medecinmångleri
I artikeln "Sjukdom till salu" i DN lyfts problem som jag tycker borde diskuteras mer. Läkemedelsbolagens sätt att lansera sjukdomar och andra sätt att öka försäljningen av läkemedel såsom att hålla utbildningar för läkare, bjuda in media för "information" etc. Är det kanske det som gjort oss så medicinfixerade?
Vad som speciellt tas upp i artikeln är diagnosen GAD (generaliserad ångest) och hur läkemedelsföretaget Wyeth lanserade diagnosen. Själv har jag hört ett par personer som fått diagnosen (och medicinen) säga att de måste medicinera livet ut, dvs ca 40 år till. Wyeth jublar väl åt en lyckad kampanj för att skapa trogna kunder. Självklart vill läkemedelsbolagen sälja så mycket som möjligt men är verkligen alla medel tillåtna?
Eftersom jag varit stressjuk och har haft många kontakter med folk som mått dåligt och varit sjuka/sjukskrivna främst för utbrändhet vet jag att medicin är något som erbjuds frikostigt. Antidepressiva, insomningsmedel, sömnmedel, lugnande, betablockerare, antiinflammatoriska, smärtstillande, olika magmediciner osv.
Att få diagnos och medicin är lätt. Kan det beror på de enorma resurser läkemedelsbolagen har att marknadsföra sig? På hur vården och ersättningen är uppbyggd? På tidsbrist hos läkarna? På auktoritetstro när läkaren hänvisar till satt diagnos och medicinering? Resursbrist när det gäller terapeuter? På enkelheten i medicinering?
"Läkemedel kan bli ett konserveringsmedel istället för ett lösningsmedel."
Lars Söderling
Terapi eller samtal verkar däremot ibland vara en omöjlighet att få. I alla fall om man är för sjuk för att orka slåss.
Många gånger är det strategier för att hantera livsproblem som behövs och som på lång sikt ger ett gott och friskt liv. Hjälp att förändra livet, tänket och livsstilen kanske kostar mer initialt men i längden?
Alla borde i alla fall få chansen att själva välja vilken hjälp de vill ha. Inte bara vara hänvisade till snabbt utskrivna mediciner.
Dessutom kanske vi borde diskutera vilket sorts samhälle vi vill ha egentligen och varför så många mår så dåligt? Hur vill vi leva? Är det konstigt att må dåligt ibland? Vad kan vi göra för att förändra?
/Kia
Vad som speciellt tas upp i artikeln är diagnosen GAD (generaliserad ångest) och hur läkemedelsföretaget Wyeth lanserade diagnosen. Själv har jag hört ett par personer som fått diagnosen (och medicinen) säga att de måste medicinera livet ut, dvs ca 40 år till. Wyeth jublar väl åt en lyckad kampanj för att skapa trogna kunder. Självklart vill läkemedelsbolagen sälja så mycket som möjligt men är verkligen alla medel tillåtna?
Eftersom jag varit stressjuk och har haft många kontakter med folk som mått dåligt och varit sjuka/sjukskrivna främst för utbrändhet vet jag att medicin är något som erbjuds frikostigt. Antidepressiva, insomningsmedel, sömnmedel, lugnande, betablockerare, antiinflammatoriska, smärtstillande, olika magmediciner osv.
Att få diagnos och medicin är lätt. Kan det beror på de enorma resurser läkemedelsbolagen har att marknadsföra sig? På hur vården och ersättningen är uppbyggd? På tidsbrist hos läkarna? På auktoritetstro när läkaren hänvisar till satt diagnos och medicinering? Resursbrist när det gäller terapeuter? På enkelheten i medicinering?
"Läkemedel kan bli ett konserveringsmedel istället för ett lösningsmedel."
Lars Söderling
Terapi eller samtal verkar däremot ibland vara en omöjlighet att få. I alla fall om man är för sjuk för att orka slåss.
Många gånger är det strategier för att hantera livsproblem som behövs och som på lång sikt ger ett gott och friskt liv. Hjälp att förändra livet, tänket och livsstilen kanske kostar mer initialt men i längden?
Alla borde i alla fall få chansen att själva välja vilken hjälp de vill ha. Inte bara vara hänvisade till snabbt utskrivna mediciner.
Dessutom kanske vi borde diskutera vilket sorts samhälle vi vill ha egentligen och varför så många mår så dåligt? Hur vill vi leva? Är det konstigt att må dåligt ibland? Vad kan vi göra för att förändra?
/Kia
söndag 18 november 2007
Medicin i mängder
DN skriver om de allmer ökande läkemedelskostnaderna. Bland annat skriver man om blodfettsänkande medel som används av många.
"Ett annat effektivt sätt att minska höga blodfetter är en rökfri livsstil med hälsosam mat och motion. Och innan statiner börjar användas ska patienterna också förändra sin livsstil.
- Det är basen för all blodfettsänkning, men livsstilsförändringar är inte heller gratis om man ska bedriva det inom sjukvårdens ram. Det ska följas upp med återbesök och prover, aktiviteter och gruppverksamhet som också kostar pengar. Rökstopp är den mest kostnadseffektiva livsstilsförändringen, särskilt om man redan har haft en hjärtinfarkt, säger Peter Nilsson.
All medicinering innebär risk för biverkningar. Mediciner, mediciner mot medicinernas biverkningar, läkarbesök, sjukhusinläggningar med mera kostar massor. Dessutom är det ju så att bara för att man medicinerar bort ett symtom på felaktig livsstil innebär inte med automatik att människor känner sig friskare eller att de blir det.
Faktum är att många av de stora folksjukdomarna är livsstilsrelaterade. Därför anser jag att man borde lägga mera vikt vid förebyggande arbete. En hyfsat bra livsstil sänker ju inte bara sjukdomsrisker. Den ökar livskvaliteten och livsglädjen!
Här är ett par andra bloggar som tagit upp andra intressanta aspekter på den här artikeln Ninja Isters meningslösa och detSuger
/Kia
"Ett annat effektivt sätt att minska höga blodfetter är en rökfri livsstil med hälsosam mat och motion. Och innan statiner börjar användas ska patienterna också förändra sin livsstil.
- Det är basen för all blodfettsänkning, men livsstilsförändringar är inte heller gratis om man ska bedriva det inom sjukvårdens ram. Det ska följas upp med återbesök och prover, aktiviteter och gruppverksamhet som också kostar pengar. Rökstopp är den mest kostnadseffektiva livsstilsförändringen, särskilt om man redan har haft en hjärtinfarkt, säger Peter Nilsson.
All medicinering innebär risk för biverkningar. Mediciner, mediciner mot medicinernas biverkningar, läkarbesök, sjukhusinläggningar med mera kostar massor. Dessutom är det ju så att bara för att man medicinerar bort ett symtom på felaktig livsstil innebär inte med automatik att människor känner sig friskare eller att de blir det.
Faktum är att många av de stora folksjukdomarna är livsstilsrelaterade. Därför anser jag att man borde lägga mera vikt vid förebyggande arbete. En hyfsat bra livsstil sänker ju inte bara sjukdomsrisker. Den ökar livskvaliteten och livsglädjen!
Här är ett par andra bloggar som tagit upp andra intressanta aspekter på den här artikeln Ninja Isters meningslösa och detSuger
/Kia
måndag 8 oktober 2007
För mycket mediciner!
Egentligen hade jag tänkt börja min nya blogg med ett positivt inlägg. För det är ju alltid lika skoj att starta upp något nytt. Jag har suttit och pillrat med inställningar och layout rätt länge. Får se om jag låter det vara så här eller om jag vill ändra igen. Har någon synpunkter så framför dem gärna!
Hur som helst så ögnade jag snabbt igenom Svenskan och hittade det här.
Det kunde jag bara inte låta bli att kommentera. För det första tycker jag att det är hemskt att 16% av befolkningen har MER än 10 läkemedel. Hur många av de medicinerna äter de mot biverkningar och hur mår de egentligen? Jag antar att många av dem är äldre och kanske inte kan föra sin talan. Men varför gör i så fall ingen annan det åt dem?!?!
För det andra blir jag förvånad över att det fortfarande skrivs ut mer antibiotika än vad som behövs enligt artikeln. Efter alla dessa varningar borde det väl stramas åt?
Från båda håll. Både läkare och patienter borde väl tänka sig för?
Själv är jag väldigt restriktiv med läkemedelsintag.
/Kia
Hur som helst så ögnade jag snabbt igenom Svenskan och hittade det här.
Det kunde jag bara inte låta bli att kommentera. För det första tycker jag att det är hemskt att 16% av befolkningen har MER än 10 läkemedel. Hur många av de medicinerna äter de mot biverkningar och hur mår de egentligen? Jag antar att många av dem är äldre och kanske inte kan föra sin talan. Men varför gör i så fall ingen annan det åt dem?!?!
För det andra blir jag förvånad över att det fortfarande skrivs ut mer antibiotika än vad som behövs enligt artikeln. Efter alla dessa varningar borde det väl stramas åt?
Från båda håll. Både läkare och patienter borde väl tänka sig för?
Själv är jag väldigt restriktiv med läkemedelsintag.
/Kia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
