KBT (Kognitiv Beteende Terapi) hjälper mot ryggvärk visar en ny undersökning skriver DN
De flesta får någon gång under livet ryggvärk och för majoriteten av de drabbade går det ganska snart över. Men för ca 15 procent blir besvären långvariga.
I studien lärde terapeuten deltagarna olika tekniker att hantera och förhålla sig till smärtan. Fysisk träning var en omöjlig tanke för många, men terapeuten lärde dem att komma över rädslan för smärta.
Efter ett år upplevde 60 procent av dem som hade fått kbt att de mådde mycket bättre, jämfört med 30 procent bland kontrollgruppen.
KBT i samband med träning ger bra resultat. Särskilt om de sätts in snabbt.
Ju tidigare den drabbade får behandling desto snabbare kan hon eller han komma tillbaka till jobbet, säger forskaren Pernilla Åsenlöf i DN.
Smärta leder lätt till rädsla och spända muskler vilket leder till mera smärta och oro och den onda cirkeln är i full gång. Att den bryts så snabbt som möjligt är förstås viktigt. Samt att se människan som den komplexa helhet hon är. Hjälp till självhjälp är ofta det mest verksamma, oavsett problem.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, sjukskrivning, hälsa, stress, friskvård, stresshantering
Visar inlägg med etikett sjukvård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukvård. Visa alla inlägg
måndag 15 mars 2010
söndag 14 juni 2009
Smart affärsidé - bota friska snabbt!?!
Är det vad vårdval Stockholm går ut på, att vården tar hand om de friska medan de allvarligt sjuka blir Svarte Petter? Så här skriver DN:
Ersättningen per läkarbesök ligger på 485 kronor. Summan är densamma oavsett hur sjuk patienten är. Det betyder att patienter med förhållandevis lindriga åkommor, som förkylningar, urinvägsinfektion och allergi, är vinstgivande för vårdcentralerna. Dessa besök går fort och kostar inte mycket i provtagningar.
En svårt sjuk patient däremot som behöver både längre samtal med doktorn och dyra medicinska undersökningar kostar mer än vad ersättningen ger. Dessa besök blir en ”förlustaffär.
För att få till ekonomin gäller det alltså att plocka in så många patienter som möjligt och ta så få prover som möjligt.
En nyutbildad manlig läkare som arbetat på flera nystartade privata vårdcentraler skriver i ett mejl till DN att han har sett ”högst diskutabla metoder för att få ekonomin att gå ihop”. ”Via telefonrådgivningen/bokningen på mottagningen tar man inte allt.” ”Förkylningar, lättare huvudvärk och t.o.m. träningsvärk är några diagnoser/symptom som prioriteras”. ”Inga labresultat eller svar på röntgenundersökningar ges via telefon eller brev, utan i stället bokas en ny läkartid. Allt för att få upp kvoten besök.”
För dem som är svårt sjuka/multisjuka blir följden att de istället för ett långt besök kan tvingas till flera återbesök så att de drar in mer pengar till vårdcentralen. Att antalet besök på vårdcentraler har ökat kraftigt är alltså inget mått på att kvaliteten blivit bättre. Eller på att stockholmarna skulle behöva mer vård. En vanlig förkylning kan man ta hand om själv.
Vad DN:s artikel beskriver är helt orimligt - självfallet bör bör allvarligt sjuka få god tid på sig hos doktorn. Lika självfallet bör läkarnas tid inte tas upp av folk med lindriga småkrämpor som bäst hanteras med vila.
/Kia
Ett axplock av andra bloggare som skrivit om artikeln:
Whiplashnyheter
Trollhare
Den hälsosamme ekonomisten
jj.n
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, stress, stresshantering, samhälle, sjukvård
Ersättningen per läkarbesök ligger på 485 kronor. Summan är densamma oavsett hur sjuk patienten är. Det betyder att patienter med förhållandevis lindriga åkommor, som förkylningar, urinvägsinfektion och allergi, är vinstgivande för vårdcentralerna. Dessa besök går fort och kostar inte mycket i provtagningar.
En svårt sjuk patient däremot som behöver både längre samtal med doktorn och dyra medicinska undersökningar kostar mer än vad ersättningen ger. Dessa besök blir en ”förlustaffär.
För att få till ekonomin gäller det alltså att plocka in så många patienter som möjligt och ta så få prover som möjligt.
En nyutbildad manlig läkare som arbetat på flera nystartade privata vårdcentraler skriver i ett mejl till DN att han har sett ”högst diskutabla metoder för att få ekonomin att gå ihop”. ”Via telefonrådgivningen/bokningen på mottagningen tar man inte allt.” ”Förkylningar, lättare huvudvärk och t.o.m. träningsvärk är några diagnoser/symptom som prioriteras”. ”Inga labresultat eller svar på röntgenundersökningar ges via telefon eller brev, utan i stället bokas en ny läkartid. Allt för att få upp kvoten besök.”
För dem som är svårt sjuka/multisjuka blir följden att de istället för ett långt besök kan tvingas till flera återbesök så att de drar in mer pengar till vårdcentralen. Att antalet besök på vårdcentraler har ökat kraftigt är alltså inget mått på att kvaliteten blivit bättre. Eller på att stockholmarna skulle behöva mer vård. En vanlig förkylning kan man ta hand om själv.
Vad DN:s artikel beskriver är helt orimligt - självfallet bör bör allvarligt sjuka få god tid på sig hos doktorn. Lika självfallet bör läkarnas tid inte tas upp av folk med lindriga småkrämpor som bäst hanteras med vila.
/Kia
Ett axplock av andra bloggare som skrivit om artikeln:
Whiplashnyheter
Trollhare
Den hälsosamme ekonomisten
jj.n
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, stress, stresshantering, samhälle, sjukvård
lördag 7 mars 2009
KBT förstahandsalternativ enligt Socialstyrelsen
Enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer ska KBT användas i första hand vid behandling av lindrig och måttlig depression. När det gäller lindrig depression kan det till och med räcka med bara internetbaserad terapi.
KBT ger ett bättre långsiktigt resultat än medicinering. Det beror på att de som fått KBT får färre återfall. Själv tror jag att skillnaden beror på att den som fått terapi har fått strategier och verktyg för att hantera livet till skillnad mot den som bara fått medicin.
KBT ger inte några biverkningar till skillnad mot antidepressiv medicingering konstaterar Socialstyrelsen.
Tyvärr saknas idag utbildade terapeuter.
"Nu måste varje landsting och region analysera nuläget för att ta ställning till i vilken takt det är möjligt att genomföra det vi rekommanderar om KBT-behandling, säger Lena Weilandt, enhetschef på Enheten för nationella riktlinjer på Socialstyrelsen.
Någon tidsram för när utbyggnaden ska vara klar finns dock inte i nuläget. Förslaget ska nu ut på remiss bland kommuner och landsting" skriver
Svenskan
Att det inte finns någon tidsram innebär väl troligen att många kommer att få vänta alldeles för länge innan de får KBT. Vilka alternativ kommer de att få under tiden?
/Kia
KBT ger ett bättre långsiktigt resultat än medicinering. Det beror på att de som fått KBT får färre återfall. Själv tror jag att skillnaden beror på att den som fått terapi har fått strategier och verktyg för att hantera livet till skillnad mot den som bara fått medicin.
KBT ger inte några biverkningar till skillnad mot antidepressiv medicingering konstaterar Socialstyrelsen.
Tyvärr saknas idag utbildade terapeuter.
"Nu måste varje landsting och region analysera nuläget för att ta ställning till i vilken takt det är möjligt att genomföra det vi rekommanderar om KBT-behandling, säger Lena Weilandt, enhetschef på Enheten för nationella riktlinjer på Socialstyrelsen.
Någon tidsram för när utbyggnaden ska vara klar finns dock inte i nuläget. Förslaget ska nu ut på remiss bland kommuner och landsting" skriver
Svenskan
Att det inte finns någon tidsram innebär väl troligen att många kommer att få vänta alldeles för länge innan de får KBT. Vilka alternativ kommer de att få under tiden?
/Kia
tisdag 24 februari 2009
Vårdgarantin långt ifrån uppfylld
I många landsting kan mindre än hälften av vårdcentralerna erbjuda den hjälp som krävs för att leva upp till regeringens rehabiliteringsgaranti. En av tre behöver anställa mer personal, men det blir svårt med landstingens sparkrav skriver DN
Två patientgrupper omfattas av garantin:
- Personer med lättare psykiska problem som ångest, depression, stress.
- Personer med långvarig smärta i axlar, nacke och rygg.
För att landstingen ska kunna få ta del av de extra pengar regeringen avsatt för rehabilitering måste de använda särskilda behandlingsmetoder. Detta orsakar problem eftersom det finns för få terapeuter med utbildning i kognitiv beteendeterapi (KBT) och kognitiv psykoterapi (KPT).
Åtminstone för stresspatienter finns mycket annat som också kan hjälpa personen tillbaka till ett friskare liv.
Gruppsammankomster där man får träffa andra med samma problematik, Avspänningsträning i olika former (yoga, qigong,basal kroppskännedom, meditation mm)
Massage i olika former.
Andra terapiformer (gestaltterapi, psykodynamisk terapi mfl) eller samtalsstöd.
Bara för att nämna några saker som jag vet många har upplevt som ett stöd för mer livskvalitet och ett friskare liv.
Frågan är om stresspatienterna får ta del av något av detta i väntan på KBT eller KPT? Eller blir det så att de som har råd betalar sin vård själva? Kanske blir det en passiv väntan med sjukskrivning och medicin? Det sistnämna leder ofta till att personen mår ännu sämre.
Jag tror man skulle vinna på att bredda insatserna och självklart skulle det ge stor vinst för alla att sätta in dem snabbare.
/Kia
Nedan kan du se hur det ser ut i just ditt landsting:
Rehabilitering i ditt landsting
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering hälsa friskvård sjukskrivning sjukersättning sjukpenning rehabilitering
Två patientgrupper omfattas av garantin:
- Personer med lättare psykiska problem som ångest, depression, stress.
- Personer med långvarig smärta i axlar, nacke och rygg.
För att landstingen ska kunna få ta del av de extra pengar regeringen avsatt för rehabilitering måste de använda särskilda behandlingsmetoder. Detta orsakar problem eftersom det finns för få terapeuter med utbildning i kognitiv beteendeterapi (KBT) och kognitiv psykoterapi (KPT).
Åtminstone för stresspatienter finns mycket annat som också kan hjälpa personen tillbaka till ett friskare liv.
Gruppsammankomster där man får träffa andra med samma problematik, Avspänningsträning i olika former (yoga, qigong,basal kroppskännedom, meditation mm)
Massage i olika former.
Andra terapiformer (gestaltterapi, psykodynamisk terapi mfl) eller samtalsstöd.
Bara för att nämna några saker som jag vet många har upplevt som ett stöd för mer livskvalitet och ett friskare liv.
Frågan är om stresspatienterna får ta del av något av detta i väntan på KBT eller KPT? Eller blir det så att de som har råd betalar sin vård själva? Kanske blir det en passiv väntan med sjukskrivning och medicin? Det sistnämna leder ofta till att personen mår ännu sämre.
Jag tror man skulle vinna på att bredda insatserna och självklart skulle det ge stor vinst för alla att sätta in dem snabbare.
/Kia
Nedan kan du se hur det ser ut i just ditt landsting:
Rehabilitering i ditt landsting
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering hälsa friskvård sjukskrivning sjukersättning sjukpenning rehabilitering
tisdag 23 december 2008
Vad kom först - fysisk eller psykisk ohälsa?
Många som blir sjukskrivna för fysiska problem blir senare förtidspensionerade för psykiska sjukdomar skriver Dagens Medicin.
Försäkringskassan och socialdepartementet har gjort en kartläggning av Sveriges cirka 162 000 förtidspensionärer med diagnos psykisk ohälsa. Den visade att var tredje person hade helt andra problem i början, exempelvis ryggont eller nackont.
Cristina Husmark Pehrsson ställer frågan om en lång, passiv sjukskrivning utan chans till rehabilitering tillsammans med känslan av maktlöshet kan leda till psykisk ohälsa.
"– Man blir helt enkelt sjuk av att gå och vänta på hjälp, säger Cristina Husmark Pehrsson."
Problemet är större än så. För många går inte bara och väntar på hjälp. De söker hjälp förtvivlat för de vill inget hellre än att bli friska och komma tillbaka till arbetslivet. De söker hjälp på många olika ställen i vården, hos försäkringskassan, hos arbetsförmedlingen, hos arbetsgivaren. På vägen går många vilse i byråkratins snåriga och svårframkomliga labyrint. De går rond efter rond i kampen för att få hjälp. Blir golvade och sönderslagna men reser sig mödosamt gång på gång tills de är så trasiga att de inte längre förmår att komma på benen igen.
Då bärs de ut genom bakdörren till en förtidspension.
Kampen för att få hjälp leder ofta till en känsla av maktlöshet som Cristina Husmark Pehrsson säger. Vad som är snäppet värre är att det ofta också leder till en känsla av att vara värdelös. Ingen bryr sig, ingen vill betala utan försöker bolla ärendet vidare till någon annan, parterna samarbetar inte med varandra vilket drabbar den sjuke, reglerna är snåriga och ingen informerar.
Den som känner sig både maktlös och värdelös och dessutom är hjälplös drabbas naturligtvis lätt av både ångest och depression.
Jag kan dessutom inte låta bli att undra om det kan vara så att psykiska problem ligger bakom de fysiska problemen redan från början. I vårt samhälle är det fortfarande mer rumsrent att tala om fysiska problem än psykiska. När folk söker för fysiska problem kanske de psykiska problemen inte blir uppmärksammade av olika anledningar. Tidsbrist, bristande kontinuitet, en ovilja hos både patient och vårdgivare att ta upp saken med mera skulle kunna bidra att de psykiska problemen inte kommer fram.
Snabb hjälp med helhetssyn där man tar vara på patientens resurser redan från början skulle kunna förkorta sjukskrivningarna avsevärt och dessutom skulle det kunna stoppa många förtidspensioneringar. Ge den hjälpen!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering samhälle sjukvård sjukskrivning sjukförsäkring sjukpenning sjukersättning Försäkringskassan friskvård hälsa
Försäkringskassan och socialdepartementet har gjort en kartläggning av Sveriges cirka 162 000 förtidspensionärer med diagnos psykisk ohälsa. Den visade att var tredje person hade helt andra problem i början, exempelvis ryggont eller nackont.
Cristina Husmark Pehrsson ställer frågan om en lång, passiv sjukskrivning utan chans till rehabilitering tillsammans med känslan av maktlöshet kan leda till psykisk ohälsa.
"– Man blir helt enkelt sjuk av att gå och vänta på hjälp, säger Cristina Husmark Pehrsson."
Problemet är större än så. För många går inte bara och väntar på hjälp. De söker hjälp förtvivlat för de vill inget hellre än att bli friska och komma tillbaka till arbetslivet. De söker hjälp på många olika ställen i vården, hos försäkringskassan, hos arbetsförmedlingen, hos arbetsgivaren. På vägen går många vilse i byråkratins snåriga och svårframkomliga labyrint. De går rond efter rond i kampen för att få hjälp. Blir golvade och sönderslagna men reser sig mödosamt gång på gång tills de är så trasiga att de inte längre förmår att komma på benen igen.
Då bärs de ut genom bakdörren till en förtidspension.
Kampen för att få hjälp leder ofta till en känsla av maktlöshet som Cristina Husmark Pehrsson säger. Vad som är snäppet värre är att det ofta också leder till en känsla av att vara värdelös. Ingen bryr sig, ingen vill betala utan försöker bolla ärendet vidare till någon annan, parterna samarbetar inte med varandra vilket drabbar den sjuke, reglerna är snåriga och ingen informerar.
Den som känner sig både maktlös och värdelös och dessutom är hjälplös drabbas naturligtvis lätt av både ångest och depression.
Jag kan dessutom inte låta bli att undra om det kan vara så att psykiska problem ligger bakom de fysiska problemen redan från början. I vårt samhälle är det fortfarande mer rumsrent att tala om fysiska problem än psykiska. När folk söker för fysiska problem kanske de psykiska problemen inte blir uppmärksammade av olika anledningar. Tidsbrist, bristande kontinuitet, en ovilja hos både patient och vårdgivare att ta upp saken med mera skulle kunna bidra att de psykiska problemen inte kommer fram.
Snabb hjälp med helhetssyn där man tar vara på patientens resurser redan från början skulle kunna förkorta sjukskrivningarna avsevärt och dessutom skulle det kunna stoppa många förtidspensioneringar. Ge den hjälpen!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering samhälle sjukvård sjukskrivning sjukförsäkring sjukpenning sjukersättning Försäkringskassan friskvård hälsa
söndag 21 december 2008
76 000 riskerar att mista sjukpenningen efter nyår
76 000 riskerar att mista sjukpenningen efter nyår skriver Aftonbladet. TV4:s nyhetsmorgon tog också upp det nyligen.
Veronika Palm, talesperson för socialdemokraterna i sjukförsäkringsfrågor menar att regeringen ska vara "storsinta" nog att ta tillbaka regeländringarna nu då situationen på arbetsmarknaden förändras. Sjukförsäkringen och arbetsmarknadsläget har också debatterats i P1 vilket Svenskan skriver om.
Mina moderata karameller kallar det träffande nog att blanda äpplen och päron. Sjukskrivning ska inte vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När den förr användes så mynnade det hela ofta ut i förtidspension vilket Den hälsosamma ekonomisten påpekar.
Sjukskriven ska man vara om och när man är sjuk.
De tre stora problem som fortfarande kvarstår tycker jag är att:
1. många sjukskrivna får inte den vård och rehabilitering de skulle behöva för att bli friska.
2. Dessutom får många inte heller den hjälp de skulle behöva för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag tänker då på arbetsträning, anpassade arbetsplatser, omskolning, deltidstjänster osv.
3. En del sjukdomar tar dessutom lång tid att komma tillrätta med. Ett exempel är utmattningssyndrom som tar lång tid att läka ut. Än längre tid tar det när de sjuka blir svårt stressade av att hela tiden få slåss för att få information, vård, hjälp och ersättning.
De är på ovanstående tre problemområden man måste förbättra för att få sjuka tillbaka till hälsa och arbete.
Det skadar inte att lägga en del krut på att arbeta förebyggande vill jag också passa på att påpeka. Ofantligt många av våra vanligaste sjukdomar går att förebygga. Ofta med ganska små och enkla medel. Tänk vad pengar det finns att spara här!
Satsa mer på att komma tillrätta med de hinder som finns för de sjuka att komma tillbaka till hälsa och arbete! Rätt till vård, rehabilitering och sjukpenning när man är sjuk är väl en självklarhet....eller?!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa friskvård stress stresshantering samhälle sjukförsäkring sjukpenning sjukersättning sjukskrivning Försäkringskassan
Veronika Palm, talesperson för socialdemokraterna i sjukförsäkringsfrågor menar att regeringen ska vara "storsinta" nog att ta tillbaka regeländringarna nu då situationen på arbetsmarknaden förändras. Sjukförsäkringen och arbetsmarknadsläget har också debatterats i P1 vilket Svenskan skriver om.
Mina moderata karameller kallar det träffande nog att blanda äpplen och päron. Sjukskrivning ska inte vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När den förr användes så mynnade det hela ofta ut i förtidspension vilket Den hälsosamma ekonomisten påpekar.
Sjukskriven ska man vara om och när man är sjuk.
De tre stora problem som fortfarande kvarstår tycker jag är att:
1. många sjukskrivna får inte den vård och rehabilitering de skulle behöva för att bli friska.
2. Dessutom får många inte heller den hjälp de skulle behöva för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag tänker då på arbetsträning, anpassade arbetsplatser, omskolning, deltidstjänster osv.
3. En del sjukdomar tar dessutom lång tid att komma tillrätta med. Ett exempel är utmattningssyndrom som tar lång tid att läka ut. Än längre tid tar det när de sjuka blir svårt stressade av att hela tiden få slåss för att få information, vård, hjälp och ersättning.
De är på ovanstående tre problemområden man måste förbättra för att få sjuka tillbaka till hälsa och arbete.
Det skadar inte att lägga en del krut på att arbeta förebyggande vill jag också passa på att påpeka. Ofantligt många av våra vanligaste sjukdomar går att förebygga. Ofta med ganska små och enkla medel. Tänk vad pengar det finns att spara här!
Satsa mer på att komma tillrätta med de hinder som finns för de sjuka att komma tillbaka till hälsa och arbete! Rätt till vård, rehabilitering och sjukpenning när man är sjuk är väl en självklarhet....eller?!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa friskvård stress stresshantering samhälle sjukförsäkring sjukpenning sjukersättning sjukskrivning Försäkringskassan
tisdag 21 oktober 2008
KBT via internet
Numera finns det internetbaserade KBT- program (Kognitiv BeteendeTerapi) för ett antal olika problem. Vissa är ännu på forskningsstadiet, andra välanvända och beprövade. Bland annat depression och panikångestprogrammen har funnits rätt länge och gett mycket bra resultat.
DN skriver idag om Inger Hagström som haft panikångest i många år. Ångesten blev allt värre och allt mer handikappande. Hon anmälde sig som deltagare i ett internetbaserat KBT-projekt och fick jobba hårt. Nu har det gått två år sedan behandlingen avslutats och hon mår fortfarande bra, ångesten är så gott som borta.
Så här säger hon själv i DN:
"- Nu kan jag hantera rädslan om den dyker upp. Det händer någon gång ibland att jag vaknar på natten med hjärtklappning och känner mig orolig. Men det går aldrig över i någon panikattack, säger Inger. Behandlingen kräver ganska mycket av en själv, men resultatet är absolut värt ansträngningen."
"Hemligheten" med att KBT fungerar så bra tror jag är att man får kunskap om hur kropp och knopp fungerar samt hur man kan gå tillväga för att klara svårigheter.
När man förstår vad som händer och har verktyg för att hantera det är det inte lika skrämmande längre. Istället för att hjälplöst klamra sig fast i baksätet under skräckfärden till Paniklandet hoppar man över till framsätet. Bakom ratten bestämmer man själv vilken väg man tar, i vilken fart det går och vart man ska. Både resa och destination blir mer positiva. Och tänk så ofantligt mycker mer energi det finns kvar för att leva och njuta av livet!
Du som bor i Stockholms läns landsting kan själv anmäla dig till program för depression och panikångest som internetpsykiatrin vid Karolinska håller i.
HÄR kan du läsa mer.
På www.studie.nu kan du läsa om och anmäla dig till olika forskningsstudier med internetbaserat KBT - program. Finns det du söker inte där kan det kanske finnas på Livanda eller på Careit . På de två sistnämnda kostar det några hundra att delta. Men om problemet är stort är kostnaden liten..
Lycka till!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering hälsa friskvård sömn sjukvård
DN skriver idag om Inger Hagström som haft panikångest i många år. Ångesten blev allt värre och allt mer handikappande. Hon anmälde sig som deltagare i ett internetbaserat KBT-projekt och fick jobba hårt. Nu har det gått två år sedan behandlingen avslutats och hon mår fortfarande bra, ångesten är så gott som borta.
Så här säger hon själv i DN:
"- Nu kan jag hantera rädslan om den dyker upp. Det händer någon gång ibland att jag vaknar på natten med hjärtklappning och känner mig orolig. Men det går aldrig över i någon panikattack, säger Inger. Behandlingen kräver ganska mycket av en själv, men resultatet är absolut värt ansträngningen."
"Hemligheten" med att KBT fungerar så bra tror jag är att man får kunskap om hur kropp och knopp fungerar samt hur man kan gå tillväga för att klara svårigheter.
När man förstår vad som händer och har verktyg för att hantera det är det inte lika skrämmande längre. Istället för att hjälplöst klamra sig fast i baksätet under skräckfärden till Paniklandet hoppar man över till framsätet. Bakom ratten bestämmer man själv vilken väg man tar, i vilken fart det går och vart man ska. Både resa och destination blir mer positiva. Och tänk så ofantligt mycker mer energi det finns kvar för att leva och njuta av livet!
Du som bor i Stockholms läns landsting kan själv anmäla dig till program för depression och panikångest som internetpsykiatrin vid Karolinska håller i.
HÄR kan du läsa mer.
På www.studie.nu kan du läsa om och anmäla dig till olika forskningsstudier med internetbaserat KBT - program. Finns det du söker inte där kan det kanske finnas på Livanda eller på Careit . På de två sistnämnda kostar det några hundra att delta. Men om problemet är stort är kostnaden liten..
Lycka till!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering hälsa friskvård sömn sjukvård
måndag 22 september 2008
En god och en dålig nyhet
Jag har fullt upp med att förbereda inför torsdagens stora föreläsning så tyvärr hinner jag inte kommentera nedanstående två nyheter så mycket som jag skulle vilja. Men jag vill i alla fall förmedla dem.
Vi börjar väl med den dåliga. Arbetsgivarnas attidtyd motverkar rehabkedjan. De vill inte anställa personer som är långtidssjukskrivna från annat jobb. Över hälften av de tillfrågade personalcheferna är negativa.
"Färre än var tionde arbetsgivare är positiv till att anställa långtidssjukskrivna. Motståndet är lika stort oavsett om det är stora eller små företag, offentlig eller privat sektor."
Inga uppmuntrande siffror direkt men jag kan inte säga att jag är speciellt förvånad. Läs mer HÄR
Så till den roliga nyheten som jag blev riktigt glad över när jag läste. Det är alltid lika roligt att få höra om ställen och metoder som fungerar!
"Läkarna vid vårdcentralen i Skurup var frustrerade över de långa sjukskrivningarna. Det tog mycket resurser och fungerade dåligt. All personal upplevde ett behov av ökad samverkan kring patienterna.
För sex år sedan beslutade man att starta Resursteamet och sökte samarbete med försäkringskassan som gav bidrag till en psykologtjänst. Då kunde man skapa team där det ingår: läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog, kurator och fasta handläggare från försäkringskassan."
Med det nya arbetssättet minskade långtidssjukskrivningen kraftigt. Förstås! Tidiga insatser med helhetssyn och samarbete mellan inblandade aktörer gör självklart stor skillnad. Läs mer HÄR
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress stresshantering sjukvård sjukpenning sjukersättning friskvård Försäkringskassan
Vi börjar väl med den dåliga. Arbetsgivarnas attidtyd motverkar rehabkedjan. De vill inte anställa personer som är långtidssjukskrivna från annat jobb. Över hälften av de tillfrågade personalcheferna är negativa.
"Färre än var tionde arbetsgivare är positiv till att anställa långtidssjukskrivna. Motståndet är lika stort oavsett om det är stora eller små företag, offentlig eller privat sektor."
Inga uppmuntrande siffror direkt men jag kan inte säga att jag är speciellt förvånad. Läs mer HÄR
Så till den roliga nyheten som jag blev riktigt glad över när jag läste. Det är alltid lika roligt att få höra om ställen och metoder som fungerar!
"Läkarna vid vårdcentralen i Skurup var frustrerade över de långa sjukskrivningarna. Det tog mycket resurser och fungerade dåligt. All personal upplevde ett behov av ökad samverkan kring patienterna.
För sex år sedan beslutade man att starta Resursteamet och sökte samarbete med försäkringskassan som gav bidrag till en psykologtjänst. Då kunde man skapa team där det ingår: läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog, kurator och fasta handläggare från försäkringskassan."
Med det nya arbetssättet minskade långtidssjukskrivningen kraftigt. Förstås! Tidiga insatser med helhetssyn och samarbete mellan inblandade aktörer gör självklart stor skillnad. Läs mer HÄR
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress stresshantering sjukvård sjukpenning sjukersättning friskvård Försäkringskassan
måndag 1 september 2008
Att få fakta och förståelse oerhört viktigt
När man är sjuk är det oerhört viktigt att få fakta kring sin sjukdom. Att få förståelse från andra kan hjälpa till att få egen förståelse och därmed en grund att stå på. Bland det absolut värsta som finns är att vara sjuk, inte veta vad det är och vad man kan göra, börja tvivla på sig själv och livet och inte kunna få hjälp och stöd. Att stå ensam och rådlös och dessutom bli illa bemött när man är i som störst behov av stöd. I Aftonbladet finns en bra artikel som handlar om kroniskt trötthetssyndrom men vad gäller nedanstående skulle det lika gärna kunna gälla stress.
"Inom primärvården finns många läkare som inte har tillräcklig kunskap om ME, och många av patienterna som kommer till Gottfrieskliniken har inte blivit tagna på allvar tidigare. När vårdcentralen inte lyckas hitta någon orsak till deras trötthet skickas de hem, och när de senare kommer tillbaka utan att ha blivit bättre blir de betraktade som besvärliga.
– Då är det som om katten har släpat in en död mus i rummet, och så vill läkarna inte prata med dem mer. De vet inte vad de ska göra med de här patienterna.
På Gottfrieskliniken får de möta personal som känner igen deras sjukhistoria, och kan bekräfta att deras sjukdom är verklig."
När de äntligen blir bekräftade och får en diagnos blir det en lättnad.
"– Det märkliga är att den bästa hjälp vi kan ge patienterna är att ge dem korrekt information. Jag informerar dem om att syndromet de drabbats av är välkänd och etablerad inom det medicinska fältet. Det är ofta livslångt, och funktionsstörande. De kommer mycket ofta att behöva sjukskrivas, kanske ibland upp till 100 procent. Detta är den första informationen jag ger patienterna, och även om de blir ledsna kan de mitt i gråten säga ”vad skönt att ändå få reda på hur det är"
Att bli sedd och lyssnad på, kort sagt bli bemött med den respekt alla människor förtjänar, är bara det läkande. Att dessutom få information kring sjukdomen, begränsningar och möjligheter, ger kunskap att kunna forma en handlingskompetens. Då blir det möjligt att kunna styra och förbättra sitt liv - det ger kraft!
Även om man kanske inte kommer att kunna bli frisk finns det alltid något att göra för att få det bättre.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering samhälle sjukvård friskvård
"Inom primärvården finns många läkare som inte har tillräcklig kunskap om ME, och många av patienterna som kommer till Gottfrieskliniken har inte blivit tagna på allvar tidigare. När vårdcentralen inte lyckas hitta någon orsak till deras trötthet skickas de hem, och när de senare kommer tillbaka utan att ha blivit bättre blir de betraktade som besvärliga.
– Då är det som om katten har släpat in en död mus i rummet, och så vill läkarna inte prata med dem mer. De vet inte vad de ska göra med de här patienterna.
På Gottfrieskliniken får de möta personal som känner igen deras sjukhistoria, och kan bekräfta att deras sjukdom är verklig."
När de äntligen blir bekräftade och får en diagnos blir det en lättnad.
"– Det märkliga är att den bästa hjälp vi kan ge patienterna är att ge dem korrekt information. Jag informerar dem om att syndromet de drabbats av är välkänd och etablerad inom det medicinska fältet. Det är ofta livslångt, och funktionsstörande. De kommer mycket ofta att behöva sjukskrivas, kanske ibland upp till 100 procent. Detta är den första informationen jag ger patienterna, och även om de blir ledsna kan de mitt i gråten säga ”vad skönt att ändå få reda på hur det är"
Att bli sedd och lyssnad på, kort sagt bli bemött med den respekt alla människor förtjänar, är bara det läkande. Att dessutom få information kring sjukdomen, begränsningar och möjligheter, ger kunskap att kunna forma en handlingskompetens. Då blir det möjligt att kunna styra och förbättra sitt liv - det ger kraft!
Även om man kanske inte kommer att kunna bli frisk finns det alltid något att göra för att få det bättre.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om stress stresshantering samhälle sjukvård friskvård
onsdag 20 augusti 2008
Bergetrehab ger hjälp att leva - inte bara överleva
Till hösten startar en ny rehabilitering- Bergetrehab - som Christer Sandahl och Patricia Tudor- Sandahl tagit initiativet till. Jag tilltalas mycket av den av tre orsaker:
För det första ger man en bra beskrivning av helhetssyn och verkar ha det som ledstjärna. Man beskriver bland annat fyra aspekter som bör vara i balans inom oss:
1. Naturvärlden/Fysisk dimension
2. Den sociala världen/Social dimension
3. Den privata världen/Psykisk dimension
4. Idealvärlden/Andlig dimension
" Det handlar om att finna tillbaka till sig själv och gå till botten med grundläggande existentiella frågor."
För det andra har denna helhetssyn förstås inverkan på hur programmet ser ut.
Man får:
- samtal med en psykolog och en psykiatriker före vistelsen i Rättvik
- Terapi enskilt och i grupp
- Workshops med bild, musik och kroppsmedvetande
- Fysisk träning, meditation och yoga
- Naturterapi
- Upp till tio uppföljningssamtal, inklusive möten med arbetsgivare om så önskas, efter genomfört rehabiliteringsprogram
För det tredje innebär den att man bor och befinner sig i den läkande miljön på Berget i 6 veckor. God och vällagad mat serveras och man får stöd att hitta en bra dygnsrytm.
Själv tycker jag att det låter helt underbart på många sätt. Framförallt för att man ser till hela människan och för att man får en chans att komma bort från sin gamla miljö. Som kan vara fylld av gammalt skräp, gamla nedbrytande tankar och mönster. Men också fylld av "måsten". Måsten som ibland innebär att större delen av energin går dit; måste laga mat, måste diska, måste serva resten av familjen, måste städa osv.
När det gäller helhetssyn finns det nog få ord som är så missbrukade inom vård och rehabilitering. För ofta finns varken tid, tanke, metod eller resurser för någon helhetssyn. Fast i varje glättad broschyr och beskrivning förekommer ordet, även om det inte förekommer i praktiken, i verkligheten.
På Bergetrehab låter det i alla fall som om det det är just helhetssyn som de tänker tillämpa. Vilket glädjer mig mycket.
Först omgången börjar nu i höst. Deltagarna är redan klara och programmet fullt. Nu i första omgången blir det bara 10 deltagare, i följande omgångar blir det 16. Första omgången kommer att utvärderas genom ett forskningsprojekt vid Karolinska Institutet. Framledes är det tänkt att det ska gå två program om året, ett på hösten och ett på våren. Rehabiliteringen finansieras vanligen av arbetsgivaren.
Synd att så få har möjlighet att få den här hjälpen. Jag tror det är förskräckande många som skulle behöva gå igenom ett sånt här program. Både än så länge friska och de som blivit sjuka. Många människor behöver tid och hjälp att stanna upp för att hitta sig själva och sin livsmening. Jag önskar att alla fick den möjligheten.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa friskvård stress stresshantering rehabilitering samhälle sjukvård
För det första ger man en bra beskrivning av helhetssyn och verkar ha det som ledstjärna. Man beskriver bland annat fyra aspekter som bör vara i balans inom oss:
1. Naturvärlden/Fysisk dimension
2. Den sociala världen/Social dimension
3. Den privata världen/Psykisk dimension
4. Idealvärlden/Andlig dimension
" Det handlar om att finna tillbaka till sig själv och gå till botten med grundläggande existentiella frågor."
För det andra har denna helhetssyn förstås inverkan på hur programmet ser ut.
Man får:
- samtal med en psykolog och en psykiatriker före vistelsen i Rättvik
- Terapi enskilt och i grupp
- Workshops med bild, musik och kroppsmedvetande
- Fysisk träning, meditation och yoga
- Naturterapi
- Upp till tio uppföljningssamtal, inklusive möten med arbetsgivare om så önskas, efter genomfört rehabiliteringsprogram
För det tredje innebär den att man bor och befinner sig i den läkande miljön på Berget i 6 veckor. God och vällagad mat serveras och man får stöd att hitta en bra dygnsrytm.
Själv tycker jag att det låter helt underbart på många sätt. Framförallt för att man ser till hela människan och för att man får en chans att komma bort från sin gamla miljö. Som kan vara fylld av gammalt skräp, gamla nedbrytande tankar och mönster. Men också fylld av "måsten". Måsten som ibland innebär att större delen av energin går dit; måste laga mat, måste diska, måste serva resten av familjen, måste städa osv.
När det gäller helhetssyn finns det nog få ord som är så missbrukade inom vård och rehabilitering. För ofta finns varken tid, tanke, metod eller resurser för någon helhetssyn. Fast i varje glättad broschyr och beskrivning förekommer ordet, även om det inte förekommer i praktiken, i verkligheten.
På Bergetrehab låter det i alla fall som om det det är just helhetssyn som de tänker tillämpa. Vilket glädjer mig mycket.
Först omgången börjar nu i höst. Deltagarna är redan klara och programmet fullt. Nu i första omgången blir det bara 10 deltagare, i följande omgångar blir det 16. Första omgången kommer att utvärderas genom ett forskningsprojekt vid Karolinska Institutet. Framledes är det tänkt att det ska gå två program om året, ett på hösten och ett på våren. Rehabiliteringen finansieras vanligen av arbetsgivaren.
Synd att så få har möjlighet att få den här hjälpen. Jag tror det är förskräckande många som skulle behöva gå igenom ett sånt här program. Både än så länge friska och de som blivit sjuka. Många människor behöver tid och hjälp att stanna upp för att hitta sig själva och sin livsmening. Jag önskar att alla fick den möjligheten.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa friskvård stress stresshantering rehabilitering samhälle sjukvård
onsdag 6 augusti 2008
Resurs om rehabgarantin
Resursbloggen skriver om den rehabiliteringsgaranti som enligt avtal med Sveriges Kommuner och Landsting ska införas i landstingen. (läs mer om avtalet HÄR )
Garantin omfattar:
1. medicinsk bedömning och ställningstagande till medicinsk rehab.
2. Om patienten bedöms ha nytta av den, påbörja och genomföra behandling/rehabilitering.
Staten avsätter 175 miljoner för detta. Resurs har räknat på detta och kommit fram till följande:
"175 miljoner kronor för hela Sverige - det blir ca 400 kronor per sjukskriven - ett halvt psykologbesök. Samtidigt beräknar man göra besparingar på runt 17 miljarder på införandet av utförsäkringslagen, dvs 100 ggr så mycket."
För min del tycker jag det låter väldigt lite - särskilt utslaget per person. Hur mycket kan man åstadkomma med så lite resurser? Låter som skillnaden blir marginell.
Dessutom kan jag förstås inte låta bli att undra hur mycket det kostar att ha folk sjukskrivna utan riktig rehab? Räkna ihop sjukpenning, massa vårdbesök, medicin, för tidig död, den stress anhöriga och vänner drabbas av när de ser hur någon de tycker om lider, den minskade tilliten till ett gott samhälle som tar hand om sjuka och så vidare... Räknar vi ihop allt det blir kostnaden oerhörd. Och vi får alla betala den. På olika sätt, men det kommer att svida för oss alla.
Är det verkligen så vi vill ha det? Inte jag i alla fall! Satsa istället rejält för att hjälpa de sjuka att bli så friska de kan. Satsa också på olika arbetsmarknadsinsatser så att även den som inte är helt frisk och kan jobba heltid kan få ett arbete.
Så hittade jag detta stycke i avtalet som handlar om evidensbaserad behandling:
"Ett mindre antal studier av olika behandlingsformer (främst gruppterapi) vid utmattningssyndrom har ännu inte avrapporterats. Det finns ett mycket stort behov av innovativ rehabiliteringsforskning vid stressrelaterad psykisk ohälsa."
Här kan jag ju inte annat än instämma helhjärtat! Med tillägget:
ta tillvara alla de erfarenheter som finns hos dem som är eller varit sjuka. Vi sitter på mycket erfarenhet och kunskap om vad som fungerar och vad som inte gör det.
Använd den!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress stresshantering samhälle sjukpenning sjukersättning sjukvård friskvård
Garantin omfattar:
1. medicinsk bedömning och ställningstagande till medicinsk rehab.
2. Om patienten bedöms ha nytta av den, påbörja och genomföra behandling/rehabilitering.
Staten avsätter 175 miljoner för detta. Resurs har räknat på detta och kommit fram till följande:
"175 miljoner kronor för hela Sverige - det blir ca 400 kronor per sjukskriven - ett halvt psykologbesök. Samtidigt beräknar man göra besparingar på runt 17 miljarder på införandet av utförsäkringslagen, dvs 100 ggr så mycket."
För min del tycker jag det låter väldigt lite - särskilt utslaget per person. Hur mycket kan man åstadkomma med så lite resurser? Låter som skillnaden blir marginell.
Dessutom kan jag förstås inte låta bli att undra hur mycket det kostar att ha folk sjukskrivna utan riktig rehab? Räkna ihop sjukpenning, massa vårdbesök, medicin, för tidig död, den stress anhöriga och vänner drabbas av när de ser hur någon de tycker om lider, den minskade tilliten till ett gott samhälle som tar hand om sjuka och så vidare... Räknar vi ihop allt det blir kostnaden oerhörd. Och vi får alla betala den. På olika sätt, men det kommer att svida för oss alla.
Är det verkligen så vi vill ha det? Inte jag i alla fall! Satsa istället rejält för att hjälpa de sjuka att bli så friska de kan. Satsa också på olika arbetsmarknadsinsatser så att även den som inte är helt frisk och kan jobba heltid kan få ett arbete.
Så hittade jag detta stycke i avtalet som handlar om evidensbaserad behandling:
"Ett mindre antal studier av olika behandlingsformer (främst gruppterapi) vid utmattningssyndrom har ännu inte avrapporterats. Det finns ett mycket stort behov av innovativ rehabiliteringsforskning vid stressrelaterad psykisk ohälsa."
Här kan jag ju inte annat än instämma helhjärtat! Med tillägget:
ta tillvara alla de erfarenheter som finns hos dem som är eller varit sjuka. Vi sitter på mycket erfarenhet och kunskap om vad som fungerar och vad som inte gör det.
Använd den!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress stresshantering samhälle sjukpenning sjukersättning sjukvård friskvård
söndag 3 augusti 2008
Vad händer dem som blir utan sjukförsäkring?
DN , Svenskan och Aftonbladet skriver alla om att fler än beräknat kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen enligt Försäkringskassans nya prognos.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tror inte enligt artiklarna att alla de 20 000 som utförsäkras tvingas ta socialbidrag. Hon beskriver tre möjliga utfall efter 550 dagars sjukskrivning.
1. Några är så sjuka att de ska ha sjukersättning.
2. Några har arbetsförmåga och ska få hjälp av arbetsförmedlingen.
3. Några är för friska för att vara sjukskrivna men för sjuka för att jobba. För dem ska det göras aktiva insatser med mer rehabilitering och utbildning, som antagligen bekostas av en statlig ersättning och sköts av kommunerna
– Sedan finns det också ett försörjningsstöd som ett allra yttersta skyddsnät som bara ett fåtal kommer att behöva. enligt Cristina Husmark Pehrsson.
Exakt vad som kommer att hända med dem som utförsäkras ur sjukförsäkringen är dock än så länge oklart. Cristina Husmark Pehrsson samtalar nu med arbetsmarknadsdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting för att presentera ett förslag under hösten.
Att det finns en uttalad målsätting att få människor tillbaka till arbete tycker jag är utmärkt. Allför många blev - ibland mot sin vilja- förtidspensionerade förut. Däremot är det djupt olyckligt att det inte finns klarare beskrivningar av HUR det är tänkt att fungera. Det skapar av lättförståeliga skäl en djup oro hos dem som är sjuka och även hos många friska tror jag.
För stressjuka som är den grupp jag har koll på kan sjukskrivningstiden säkert förkortas väsentligt med individuellt anpassad rehab som sätts in så snabbt det går.
Själv var jag sjukskriven i 4,5 år, huvudsakligen för att rehabsystemen inte fungerade. Jag blev ännu sjukare av att vara tvungen att kämpa för att få hjälp - krigsskadad kan man väl säga. För det var en strid för livet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om upplevelsen av en sjukskrivningstid som blev onödigt lång. Märk väl att jag inte talar om veckor eller ens månader för långt utan ÅR. De flesta långtidssjuka jag träffat har haft problem med att få hjäp.
I kampen för att få hjälp har tidigare många sjuka stupat. De gamla systemen var inte bra även om det låter så på många. Att bara vara sjukskriven i evigheter utan att få någon hjälp för att så småningom bli sjukpensionerad ser jag inte som ett alternativ.
Hur de nya systemen kommer att fungera vet vi inte riktigt än, det återstår att se. Jag ser både möjligheter och svårigheter med det.
/Kia
Ett urval andra bloggar som skrivit om detta:
MinaModerataKarameller
Pernilla Karlsson
Den osynliga patienten
Resursbloggen
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa sjukvård stress stresshantering sjukpenning sjukförsäkring sjukersättning försäkringskassa
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tror inte enligt artiklarna att alla de 20 000 som utförsäkras tvingas ta socialbidrag. Hon beskriver tre möjliga utfall efter 550 dagars sjukskrivning.
1. Några är så sjuka att de ska ha sjukersättning.
2. Några har arbetsförmåga och ska få hjälp av arbetsförmedlingen.
3. Några är för friska för att vara sjukskrivna men för sjuka för att jobba. För dem ska det göras aktiva insatser med mer rehabilitering och utbildning, som antagligen bekostas av en statlig ersättning och sköts av kommunerna
– Sedan finns det också ett försörjningsstöd som ett allra yttersta skyddsnät som bara ett fåtal kommer att behöva. enligt Cristina Husmark Pehrsson.
Exakt vad som kommer att hända med dem som utförsäkras ur sjukförsäkringen är dock än så länge oklart. Cristina Husmark Pehrsson samtalar nu med arbetsmarknadsdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting för att presentera ett förslag under hösten.
Att det finns en uttalad målsätting att få människor tillbaka till arbete tycker jag är utmärkt. Allför många blev - ibland mot sin vilja- förtidspensionerade förut. Däremot är det djupt olyckligt att det inte finns klarare beskrivningar av HUR det är tänkt att fungera. Det skapar av lättförståeliga skäl en djup oro hos dem som är sjuka och även hos många friska tror jag.
För stressjuka som är den grupp jag har koll på kan sjukskrivningstiden säkert förkortas väsentligt med individuellt anpassad rehab som sätts in så snabbt det går.
Själv var jag sjukskriven i 4,5 år, huvudsakligen för att rehabsystemen inte fungerade. Jag blev ännu sjukare av att vara tvungen att kämpa för att få hjälp - krigsskadad kan man väl säga. För det var en strid för livet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om upplevelsen av en sjukskrivningstid som blev onödigt lång. Märk väl att jag inte talar om veckor eller ens månader för långt utan ÅR. De flesta långtidssjuka jag träffat har haft problem med att få hjäp.
I kampen för att få hjälp har tidigare många sjuka stupat. De gamla systemen var inte bra även om det låter så på många. Att bara vara sjukskriven i evigheter utan att få någon hjälp för att så småningom bli sjukpensionerad ser jag inte som ett alternativ.
Hur de nya systemen kommer att fungera vet vi inte riktigt än, det återstår att se. Jag ser både möjligheter och svårigheter med det.
/Kia
Ett urval andra bloggar som skrivit om detta:
MinaModerataKarameller
Pernilla Karlsson
Den osynliga patienten
Resursbloggen
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa sjukvård stress stresshantering sjukpenning sjukförsäkring sjukersättning försäkringskassa
torsdag 24 juli 2008
"Pillret" - en intressant bok
Jag har just läst ut "Pillret" av Ingrid Carlberg. En bok som handlar om psykiska sjukdomar som ångest och depression, forskare, läkemedelsföretag, marknadsföring av sjukdomar och läkemedel, patientföreningar, läkare, terapier mm.
Det är en väldigt intressant bok som ger upphov till många frågor och diskussionsmöjligheter. En bok som alla egentligen skulle behöva läsa och fundera över. För detta gäller ju egentligen inte bara psykiska sjukdomar och botemedel, det gäller hur vi ser på livet och våra livsvillkor. Vad är till exempel sjukligt? Vad är naturligt och vad bör eller kan man åtgärda? Var lägger man ribban?
Här kan man ta som exempel blodtryck eller blodfetter. Vid vilka nivåer ska man börja medicinera, om man nu överhuvudtaget SKA medicinera. Vilket är värst biverkningar av mediciner eller sjukdomar man eventuellt kan få. Om de höga värdena beror på livsstil, bör man då försöka ändra livsstil eller medicinera. Får man någon hjälp till livsstilsförändringar? Är det enklare att svälja ett piller än att ändra matvanor, börja motionera och lära sig stresshanteringsmetoder? Vilka valmöjligheter har vi egentligen?
När det gäller forskning lägger läkemedelsföretagen ut fruktansvärt massa pengar på att utveckla mediciner. Att utveckla andra metoder för exempelvis livsstilsförändringar ligger naturligtvis inte i deras intresse. Varifrån ska forskarna då få pengar? Fast nu svävade jag iväg lite. Jag tänkte ta upp några punkter från boken "Pillret" för att lyfta några diskussionspunkter.
Läkaren Stuart Montgomery tas i boken upp som en person som är en av de viktigaste för att ha gjort antidepresssiva mediciner till storsäljare i Europa. Han ligger bakom många läkemedelsprövningar, utbildningar och uppstarter av patientföreningar.
Stuart Montgomery beskriver enligt boken läkemedlen som förutsättning för sjukdomarna - inte tvärtom. Han menar att en sjukdom (exempelvis depression) inte kan bli erkänd förrän det finns ett läkemedel att behandla den med.
"Med sina aggressiva kampanjer har företagen hjälpt till att få de här sjukdomarna erkända. Du förstår, man marknadsför inte bara en medicin, man marknadsför ett helt koncept."
Finns alltså inte en sjukdom om det inte finns ett läkemedel för den? Vad är det för bakvänt sätt att resonera? Allt kanske inte behöver botas med medicin? Kanske finns det andra sätt undrar jag lite småironiskt.
Dessutom om man vänder på steken, om det finns en medicin som åtgärdar något är det då en sjukdom? Om man fick ett mirakelpiller mot åldrande till exempel, skulle då något som är helt naturligt bli en sjukdom?
Företagen står inte ensamma i marknadsföringen.
"- Men för att lyckas behöver du också starka konsumentorganisationer. Du behöver patienter. Drabbade, säger Stuart Montgomery."
Faktum är att många patientföreningar startats med benägen hjälp av läkemedelsföretag enligt vad som står i "Pillret". Deras budget har ofta till största delen bestått av bidrag från företagen. I Europa startades många patientföreningar ungefär samtidigt och med likartade arbetssätt. Föreningsrepresentanter bjöds bland annat på konferensresor utomlands.
Jag tänker att man biter inte den hand som föder en. Hur opartiska är dessa föreningar? Kan de stödja medlemmar som tagit skada av medicin? Kan de ställa kritiska frågor? Troligen inte. Hur mycket finansieringen påverkar verksamheten och trovärdigheten kan förstås diskuteras. För egen del ser jag stora frågetecken.
Här vill jag också passa på att säga att DUFiS inte tar emot några sådana bidrag. Vi finansierar vår verksamhet med medlemsavgifter och ett bidrag från Stockholms läns landsting.
Jag kan bara inte avhålla mig från att citera nedanstående stycke från sid 187 i "Pillret."
"Precis som konkurrenterna hande Pfizer fått svårt att bevisa att Zoloft gav bättre effekt mot depression än placebo. Det berodde bland annat på en komplikation som verkade gälla samtliga SSRI- mediciner. De patienter som deltog i läkemedelsprövningarna fick träffa engagerade läkare så ofta och så länge att inslagen av omhändertagande och stödjande samtal i samband med läkarbesöken gjorde det svårt att skilja ut effekten av pillret. Den komplikationen var inte lika vanlig i den svenska vårdens vardag. "För ofta och för länge" var knappast ett omdöme man där vanligtvis förknippade med möten mellan läkare och patienter."
Mitt i prick och väldigt talande. Behöver jag säga mer?
Men naturligtvis är detta också något som borde diskuteras. Är det så vi vill att vår vård ska se ut?
För övrigt nämns en av de allra viktigaste frågorna kring medicinering (som jag ser det) bara som allra hastigast. Men en nyckelmening från en av patienterna som behandlas med antidepressiva medel står på baksidan av boken:
"Jag vill sluta för att ta reda på vem jag egentligen är, vad som är mitt rätta jag. Just nu är jag osäker på det."
Det finns väldig mycket mer att ta upp ur den här boken men det blir inte mer nu. Jag måste lämna tillbaka den till bibblan och det är kö på den. Det är en viktig bok som tar upp många svåra frågeställningar och som serverar en hel del obehagliga fakta. Läs den och fundera! Detta är sådant som jag tycker alla borde tänka över.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress mediciner samhälle friskvård
Det är en väldigt intressant bok som ger upphov till många frågor och diskussionsmöjligheter. En bok som alla egentligen skulle behöva läsa och fundera över. För detta gäller ju egentligen inte bara psykiska sjukdomar och botemedel, det gäller hur vi ser på livet och våra livsvillkor. Vad är till exempel sjukligt? Vad är naturligt och vad bör eller kan man åtgärda? Var lägger man ribban?
Här kan man ta som exempel blodtryck eller blodfetter. Vid vilka nivåer ska man börja medicinera, om man nu överhuvudtaget SKA medicinera. Vilket är värst biverkningar av mediciner eller sjukdomar man eventuellt kan få. Om de höga värdena beror på livsstil, bör man då försöka ändra livsstil eller medicinera. Får man någon hjälp till livsstilsförändringar? Är det enklare att svälja ett piller än att ändra matvanor, börja motionera och lära sig stresshanteringsmetoder? Vilka valmöjligheter har vi egentligen?
När det gäller forskning lägger läkemedelsföretagen ut fruktansvärt massa pengar på att utveckla mediciner. Att utveckla andra metoder för exempelvis livsstilsförändringar ligger naturligtvis inte i deras intresse. Varifrån ska forskarna då få pengar? Fast nu svävade jag iväg lite. Jag tänkte ta upp några punkter från boken "Pillret" för att lyfta några diskussionspunkter.
Läkaren Stuart Montgomery tas i boken upp som en person som är en av de viktigaste för att ha gjort antidepresssiva mediciner till storsäljare i Europa. Han ligger bakom många läkemedelsprövningar, utbildningar och uppstarter av patientföreningar.
Stuart Montgomery beskriver enligt boken läkemedlen som förutsättning för sjukdomarna - inte tvärtom. Han menar att en sjukdom (exempelvis depression) inte kan bli erkänd förrän det finns ett läkemedel att behandla den med.
"Med sina aggressiva kampanjer har företagen hjälpt till att få de här sjukdomarna erkända. Du förstår, man marknadsför inte bara en medicin, man marknadsför ett helt koncept."
Finns alltså inte en sjukdom om det inte finns ett läkemedel för den? Vad är det för bakvänt sätt att resonera? Allt kanske inte behöver botas med medicin? Kanske finns det andra sätt undrar jag lite småironiskt.
Dessutom om man vänder på steken, om det finns en medicin som åtgärdar något är det då en sjukdom? Om man fick ett mirakelpiller mot åldrande till exempel, skulle då något som är helt naturligt bli en sjukdom?
Företagen står inte ensamma i marknadsföringen.
"- Men för att lyckas behöver du också starka konsumentorganisationer. Du behöver patienter. Drabbade, säger Stuart Montgomery."
Faktum är att många patientföreningar startats med benägen hjälp av läkemedelsföretag enligt vad som står i "Pillret". Deras budget har ofta till största delen bestått av bidrag från företagen. I Europa startades många patientföreningar ungefär samtidigt och med likartade arbetssätt. Föreningsrepresentanter bjöds bland annat på konferensresor utomlands.
Jag tänker att man biter inte den hand som föder en. Hur opartiska är dessa föreningar? Kan de stödja medlemmar som tagit skada av medicin? Kan de ställa kritiska frågor? Troligen inte. Hur mycket finansieringen påverkar verksamheten och trovärdigheten kan förstås diskuteras. För egen del ser jag stora frågetecken.
Här vill jag också passa på att säga att DUFiS inte tar emot några sådana bidrag. Vi finansierar vår verksamhet med medlemsavgifter och ett bidrag från Stockholms läns landsting.
Jag kan bara inte avhålla mig från att citera nedanstående stycke från sid 187 i "Pillret."
"Precis som konkurrenterna hande Pfizer fått svårt att bevisa att Zoloft gav bättre effekt mot depression än placebo. Det berodde bland annat på en komplikation som verkade gälla samtliga SSRI- mediciner. De patienter som deltog i läkemedelsprövningarna fick träffa engagerade läkare så ofta och så länge att inslagen av omhändertagande och stödjande samtal i samband med läkarbesöken gjorde det svårt att skilja ut effekten av pillret. Den komplikationen var inte lika vanlig i den svenska vårdens vardag. "För ofta och för länge" var knappast ett omdöme man där vanligtvis förknippade med möten mellan läkare och patienter."
Mitt i prick och väldigt talande. Behöver jag säga mer?
Men naturligtvis är detta också något som borde diskuteras. Är det så vi vill att vår vård ska se ut?
För övrigt nämns en av de allra viktigaste frågorna kring medicinering (som jag ser det) bara som allra hastigast. Men en nyckelmening från en av patienterna som behandlas med antidepressiva medel står på baksidan av boken:
"Jag vill sluta för att ta reda på vem jag egentligen är, vad som är mitt rätta jag. Just nu är jag osäker på det."
Det finns väldig mycket mer att ta upp ur den här boken men det blir inte mer nu. Jag måste lämna tillbaka den till bibblan och det är kö på den. Det är en viktig bok som tar upp många svåra frågeställningar och som serverar en hel del obehagliga fakta. Läs den och fundera! Detta är sådant som jag tycker alla borde tänka över.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress mediciner samhälle friskvård
tisdag 20 maj 2008
Från pillerböcker till valfrihet
Merete Mazzarella recenserar de nya pillerböckerna i Svenskan . Med pillerböcker menar jag förstås Inger Carlbergs bok "Pillret" och Fredrik Svenaeus bok "Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen". Förutom att jag tycker om Merete Mazzarellas skrivande så är ämnet högintressant. Det finns mycket att säga kring antidepressiva mediciner, vården, läkemedelsbolagen, biologiseringen och medikaliseringen.
Bland annat ställs frågan vad som är normalt.
"Hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom finns det vid det här laget en amerikansk bok om, Christopher Lanes Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness (Yale University Press, 272 s). Också Svenaeus pekar på att våra föreställningar om vad som är normalt har förändrats: för så kort tid som 50 år sedan skulle förmodligen ingen ha hävdat att en stor del av befolkningen lider av en sjukdom för att den inte klarar av att tala inför publik. Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.”
Måste alla vara snacksaliga och framåt? Kan inte människor få vara som de är? Kan vi klara oss undan lidande och livskriser och vilket pris har det? Vad är normalt lidande och när övergår det till något som bör medicineras? Är depression enbart något biologiskt betingat eller enbart psykologiskt? Eller är det rentav så att det kan vara en kombination av båda? Hur är det med kopplingen mellan läkemedelsbolagen och läkarna? Marknadsförs sådana här läkemedel ut till patienterna?
"Carlbergs bok är kanske som allra bäst – och framför allt som mest oroande – när hon beskriver hur läkemedelsföretagen kan arbeta osynligt genom läkemedelsvänliga läkare (75 procent av alla publicerade läkemedelsstudier är idag finansierade av industrin), genom att tillhandahålla material för artiklar, låta enskilda patienter ”ge sjukdomen ett ansikte” i massmedierna och samarbeta med – och finansiera – patientföreningar. Industrin har också arbetat ivrigt för att vidga medicinernas användningsområde genom att lyfta fram nya syndrom som panikångest och social fobi. Industrin har också satsat stort på utbildning av läkare och 1996 tog Pfizer fram ett diagnostiskt instrument, en snabbhjälp för läkare som skulle göra det möjligt att ställa diagnosen depression eller ångest på åtta minuter. 2002 erbjöd företaget Wyeth – som marknadsförde Efexor – svenska allmänläkare avlastning genom något som kallades Contactus och innebar ett omfattande stöd- och utbildningsprogram för patienter med sex gruppträffar på kvällstid och telefonjour. Vad man kan konstatera är alltså att läkemedelsföretagen mer och mer erbjuder sig att göra det läkare borde göra men inte har tid för. Och att de minskar det dåliga samvetet hos allmänläkare som egentligen skulle vilja få iväg patienter till psykiatrin men inser att det inte går. Kanske det är detta som är det mest oroande av allt – att olika sparåtgärder inneburit att medicinens resurser över huvud taget inte räcker till."
Själv blev jag rätt chockad när jag läste om ovanstående första gången. Det fick mig att fundera mycket över hur dagens vård och samhälle ser ut och fungerar. Det är nog en 6-7 år sedan så jag har hunnit tänka igenom det ett antal vändor vid det här laget. För mig är valfrihet ett nyckelord.
Många patienter är idag hänvisade till medicinering som enda alternativ. För mig är det självklart att man borde få välja själv om man kan. Terapi eller medicin eller en kombination av båda. Det som passar individen bäst.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa mediciner stress sjukvård samhälle
Bland annat ställs frågan vad som är normalt.
"Hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom finns det vid det här laget en amerikansk bok om, Christopher Lanes Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness (Yale University Press, 272 s). Också Svenaeus pekar på att våra föreställningar om vad som är normalt har förändrats: för så kort tid som 50 år sedan skulle förmodligen ingen ha hävdat att en stor del av befolkningen lider av en sjukdom för att den inte klarar av att tala inför publik. Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.”
Måste alla vara snacksaliga och framåt? Kan inte människor få vara som de är? Kan vi klara oss undan lidande och livskriser och vilket pris har det? Vad är normalt lidande och när övergår det till något som bör medicineras? Är depression enbart något biologiskt betingat eller enbart psykologiskt? Eller är det rentav så att det kan vara en kombination av båda? Hur är det med kopplingen mellan läkemedelsbolagen och läkarna? Marknadsförs sådana här läkemedel ut till patienterna?
"Carlbergs bok är kanske som allra bäst – och framför allt som mest oroande – när hon beskriver hur läkemedelsföretagen kan arbeta osynligt genom läkemedelsvänliga läkare (75 procent av alla publicerade läkemedelsstudier är idag finansierade av industrin), genom att tillhandahålla material för artiklar, låta enskilda patienter ”ge sjukdomen ett ansikte” i massmedierna och samarbeta med – och finansiera – patientföreningar. Industrin har också arbetat ivrigt för att vidga medicinernas användningsområde genom att lyfta fram nya syndrom som panikångest och social fobi. Industrin har också satsat stort på utbildning av läkare och 1996 tog Pfizer fram ett diagnostiskt instrument, en snabbhjälp för läkare som skulle göra det möjligt att ställa diagnosen depression eller ångest på åtta minuter. 2002 erbjöd företaget Wyeth – som marknadsförde Efexor – svenska allmänläkare avlastning genom något som kallades Contactus och innebar ett omfattande stöd- och utbildningsprogram för patienter med sex gruppträffar på kvällstid och telefonjour. Vad man kan konstatera är alltså att läkemedelsföretagen mer och mer erbjuder sig att göra det läkare borde göra men inte har tid för. Och att de minskar det dåliga samvetet hos allmänläkare som egentligen skulle vilja få iväg patienter till psykiatrin men inser att det inte går. Kanske det är detta som är det mest oroande av allt – att olika sparåtgärder inneburit att medicinens resurser över huvud taget inte räcker till."
Själv blev jag rätt chockad när jag läste om ovanstående första gången. Det fick mig att fundera mycket över hur dagens vård och samhälle ser ut och fungerar. Det är nog en 6-7 år sedan så jag har hunnit tänka igenom det ett antal vändor vid det här laget. För mig är valfrihet ett nyckelord.
Många patienter är idag hänvisade till medicinering som enda alternativ. För mig är det självklart att man borde få välja själv om man kan. Terapi eller medicin eller en kombination av båda. Det som passar individen bäst.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa mediciner stress sjukvård samhälle
måndag 19 maj 2008
Ledare i Expressen om utbrändhet och sjukskrivning
I den här Expressenledaren finns ett par riktiga guldkorn att hämta. Jag tar det bästa först:
"Felet de senaste åren är inte att människor med utmattningssyndrom har sjukskrivits, utan att rehabilitering har saknats."
Den här meningen är verkligen mitt i prick! Jag kunde inte sagt det bättre själv. En fungerande rehabilitering behövs självklart för att få människor att bli bra igen. Ännu bättre vore det förstås att mota Olle i grind...Med ett bättre förebyggande arbete skulle inte så många behöva bli sjuka.
"Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsons mål är att en fungerande
rehabiliteringskedja och ekonomiska incitament ska göra att de sjuka verkligen kommer tillbaka i arbete, i stället för att förvandlas till förtidspensionärer. Om hon lyckas har hon gjort en insats som inte kan överskattas."
Målet är bra, frågan är väl kanske om man verkligen sett till att förutsättningarna finns. Ett problem är att det inte finns tillräckliga resurser inom rehabiliteringen ännu. Här behövs krafttag!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle socialstyrelsen stress sjukvård
"Felet de senaste åren är inte att människor med utmattningssyndrom har sjukskrivits, utan att rehabilitering har saknats."
Den här meningen är verkligen mitt i prick! Jag kunde inte sagt det bättre själv. En fungerande rehabilitering behövs självklart för att få människor att bli bra igen. Ännu bättre vore det förstås att mota Olle i grind...Med ett bättre förebyggande arbete skulle inte så många behöva bli sjuka.
"Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsons mål är att en fungerande
rehabiliteringskedja och ekonomiska incitament ska göra att de sjuka verkligen kommer tillbaka i arbete, i stället för att förvandlas till förtidspensionärer. Om hon lyckas har hon gjort en insats som inte kan överskattas."
Målet är bra, frågan är väl kanske om man verkligen sett till att förutsättningarna finns. Ett problem är att det inte finns tillräckliga resurser inom rehabiliteringen ännu. Här behövs krafttag!
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle socialstyrelsen stress sjukvård
lördag 17 maj 2008
Sydsvenskan om nya riktlinjerna
Sydsvenskan
skriver så här om nya riktlinjerna för sjukskrivning:
"Det är inte självklart att långvarig sjukskrivning är det bästa för den som gått in i väggen eller drabbats av andra psykiska problem. Men om människor tidigare sjukskrivits slentrianmässigt är inte lösningen att vända i riktning mot den andra ytterligheten: att sjukskrivning slentrianmässigt nekas.
Beslutet måste fattas av den behandlande läkaren i samråd med patienten, och som det brukar heta, utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.
Här bör Socialstyrelsens rekommendationer ha förutsättning att fungera som ett viktigt stöd för läkarna.
Människor är individer. Också när de blir sjuka. Att detta nu betonas är viktigt och riktigt."
Påpekandet om att tidigare slentriansjukskrivning inte bör vändas till att sjukskrivning slentrianmässigt vägras är viktigt att lyfta fram. Ofta när en ytterlighet ska förändras blir det så att pendeln svänger helt åt andra hållet. Vilket skapar en ny ytterlighet som inte fungerar.
Betoningen på att se till individen är oerhört viktig. Det är då människor kan få det stöd som passar bäst för dem för att återfå hälsan. Det är då vi får det mest humana och ekonomiska alternativet.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress samhälle sjukvård Socialstyrelsen
skriver så här om nya riktlinjerna för sjukskrivning:
"Det är inte självklart att långvarig sjukskrivning är det bästa för den som gått in i väggen eller drabbats av andra psykiska problem. Men om människor tidigare sjukskrivits slentrianmässigt är inte lösningen att vända i riktning mot den andra ytterligheten: att sjukskrivning slentrianmässigt nekas.
Beslutet måste fattas av den behandlande läkaren i samråd med patienten, och som det brukar heta, utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.
Här bör Socialstyrelsens rekommendationer ha förutsättning att fungera som ett viktigt stöd för läkarna.
Människor är individer. Också när de blir sjuka. Att detta nu betonas är viktigt och riktigt."
Påpekandet om att tidigare slentriansjukskrivning inte bör vändas till att sjukskrivning slentrianmässigt vägras är viktigt att lyfta fram. Ofta när en ytterlighet ska förändras blir det så att pendeln svänger helt åt andra hållet. Vilket skapar en ny ytterlighet som inte fungerar.
Betoningen på att se till individen är oerhört viktig. Det är då människor kan få det stöd som passar bäst för dem för att återfå hälsan. Det är då vi får det mest humana och ekonomiska alternativet.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress samhälle sjukvård Socialstyrelsen
fredag 16 maj 2008
Mer om de nya riktlinjerna för sjukskrivning
Svenskan skriver "Varje år sjukskrivs 34 000 svenskar för stressrelaterad ohälsa. Merparten av dessa sjukskrivningar sker i klump under en och samma så kallade paraplydiagnos, ”anpassningsstörning och reaktioner på svår stress”. Sjukskrivningstiden varierar från ett par veckor till månader och år."
Utmärkt att den "klumpen" sorteras ut i olika diagnoser. Behoven av vård och sjukskrivning skiljer sig åt. Det bästa med riktlinjerna anser jag är betoningen på "adekvat behandling" något många stressjuka inte fått. Eller fått några år efter behandlingen behövdes.Att bara gå sjukskriven hur länge som helst utan plan eller behandling hjälper inte. Tvärtom!
Även Resursbloggen anser att de nya riktlinjerna är bra.
Men som det mkt riktigt påpekas där är de nya reglerna för sjukskrivning en helt annan sak. Aleksander Perski säger i dagens DN att "Socialstyrelsens rekommenderade behandling och sjukskrivningstid bygger på önsketänkande eftersom det inte finns någon fungeradne rehabiliteringskedja."
Det kanske blir tydligare nu att det här med "adekvat behandling" är något få får och vilken skillnad det gör i sjukskrivningstid. För egen del tror jag det handlade om år av sjukskrivning som inte hade behövts om jag fått hjälp i tid.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle Socialstyrelsen stress sjukvård
Utmärkt att den "klumpen" sorteras ut i olika diagnoser. Behoven av vård och sjukskrivning skiljer sig åt. Det bästa med riktlinjerna anser jag är betoningen på "adekvat behandling" något många stressjuka inte fått. Eller fått några år efter behandlingen behövdes.Att bara gå sjukskriven hur länge som helst utan plan eller behandling hjälper inte. Tvärtom!
Även Resursbloggen anser att de nya riktlinjerna är bra.
Men som det mkt riktigt påpekas där är de nya reglerna för sjukskrivning en helt annan sak. Aleksander Perski säger i dagens DN att "Socialstyrelsens rekommenderade behandling och sjukskrivningstid bygger på önsketänkande eftersom det inte finns någon fungeradne rehabiliteringskedja."
Det kanske blir tydligare nu att det här med "adekvat behandling" är något få får och vilken skillnad det gör i sjukskrivningstid. För egen del tror jag det handlade om år av sjukskrivning som inte hade behövts om jag fått hjälp i tid.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle Socialstyrelsen stress sjukvård
torsdag 15 maj 2008
DN om sjukskrivningsrekommendationerna
Förutom vad jag redan tagit upp i tidigae inlägg skriver DN om några missuppfattningar kring utmattningssyndrom. Bland annat:
"Missförstånden kring utbrändhet är väl spridda. Den diagnos som i dagligt tal kallas "utmattningsdepression" finns exempelvis inte."
Nej, och jag förstår inte varför uttrycket "utmattningsdepression" fått ett sådant fäste? Alla utmattade är inte deprimerade!
"Vidare har bilden av att utbrändhet är vår nya folksjukdom spritts på olika sätt, men sanningen är den att skaran sjukskrivna är ganska begränsad.
- I dag sjukskrivs ganska få för utmattningssyndrom, det är under hundra personer på ett år, säger Jan Larsson."
Jag tror att många använder ordet utbränd ganska slarvigt och ibland synonymt med stressad. Antalet som är stressade och har en livsstil som kanske inte gjort dem sjuka än men som kommer att leda till sjukdom är stort. Många är också sjukskrivna för någon form av sjukdom där stress är ett inslag. Dessutom är det stressande att vara sjuk!
Vad gäller antalet som är sjukskrivs för utmattningssyndrom som undrar jag över hur många som har utmattningssyndrom men som sjukskrivs under andra diagnoser? För att slippa ifrågasättanden från FK bland annat.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress Socialstyrelsen sjukvård samhälle psykisk ohälsa
"Missförstånden kring utbrändhet är väl spridda. Den diagnos som i dagligt tal kallas "utmattningsdepression" finns exempelvis inte."
Nej, och jag förstår inte varför uttrycket "utmattningsdepression" fått ett sådant fäste? Alla utmattade är inte deprimerade!
"Vidare har bilden av att utbrändhet är vår nya folksjukdom spritts på olika sätt, men sanningen är den att skaran sjukskrivna är ganska begränsad.
- I dag sjukskrivs ganska få för utmattningssyndrom, det är under hundra personer på ett år, säger Jan Larsson."
Jag tror att många använder ordet utbränd ganska slarvigt och ibland synonymt med stressad. Antalet som är stressade och har en livsstil som kanske inte gjort dem sjuka än men som kommer att leda till sjukdom är stort. Många är också sjukskrivna för någon form av sjukdom där stress är ett inslag. Dessutom är det stressande att vara sjuk!
Vad gäller antalet som är sjukskrivs för utmattningssyndrom som undrar jag över hur många som har utmattningssyndrom men som sjukskrivs under andra diagnoser? För att slippa ifrågasättanden från FK bland annat.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress Socialstyrelsen sjukvård samhälle psykisk ohälsa
Svenskan om nya riktlinjerna för sjukskrivning
Svenskan skriver
"Läkarna inom primärvården ska ställa mer noggranna diagnoser och därmed göra bättre bedömningar i framtiden, är innebörden av Socialstyrelsens nya rekommendationer för sjukskrivning av personer med psykiska problem som exempelvis depression, kronisk smärta och utbrändhet."
Svenskan citerar Jan Larsson, projektledare på Socialstyrelsen, som skriver följande i ett pressmeddelande:
"Sjukskrivning måste vara en del av behandlingen, inte ett substitut för utebliven vård.
Instämmer fullständigt! Självklart måste sjuka få hjälp att komma tillbaka, inte bara gömmas undan i sjukskrivning. Tyvärr landar ju kostnader för olika alternativ på olika håll vilket säkert bidragit till att så många blivit utan hjälp.
Rekommendationerna ska fortsättningsvis kontinuerligt följas upp och utvärderas. I det arbetet förutsätter jag att det ingår att följa upp vilken behandling patienterna får. Det bör kunna leda till förbättringar för de sjuka eftersom det tydliggör storleken på insatserna. I många fall som jag känner till har de insatserna varit små, ibland gränsande till obefintliga.
Rätt hjälp i rätt tid. Något att sikta mot.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle stress sjukvård
"Läkarna inom primärvården ska ställa mer noggranna diagnoser och därmed göra bättre bedömningar i framtiden, är innebörden av Socialstyrelsens nya rekommendationer för sjukskrivning av personer med psykiska problem som exempelvis depression, kronisk smärta och utbrändhet."
Svenskan citerar Jan Larsson, projektledare på Socialstyrelsen, som skriver följande i ett pressmeddelande:
"Sjukskrivning måste vara en del av behandlingen, inte ett substitut för utebliven vård.
Instämmer fullständigt! Självklart måste sjuka få hjälp att komma tillbaka, inte bara gömmas undan i sjukskrivning. Tyvärr landar ju kostnader för olika alternativ på olika håll vilket säkert bidragit till att så många blivit utan hjälp.
Rekommendationerna ska fortsättningsvis kontinuerligt följas upp och utvärderas. I det arbetet förutsätter jag att det ingår att följa upp vilken behandling patienterna får. Det bör kunna leda till förbättringar för de sjuka eftersom det tydliggör storleken på insatserna. I många fall som jag känner till har de insatserna varit små, ibland gränsande till obefintliga.
Rätt hjälp i rätt tid. Något att sikta mot.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle stress sjukvård
Nya riktlinjerna för sjukskrivning är här
Nu har de nya riktlinjerna för sjukskrivning släppts på Socialstyrelsen.
Innan jag går in på riktlinjerna för utmattningssyndrom vill jag ta upp vad Socialstyrelsen skriver om hur riktlinjerna ska tolkas.
"Rekommendationerna ska vara vägledande för bedömningarna som ska vara individuella och utgå ifrån enskilda individers unika tillstånd. De bygger på kunskaper om sjukdomars naturalförlopp och funktionspåverkan samt kategoriseringar av arbetets typ av belastning och krav. Rekommendationerna är därmed tänkta att beskriva en tankekedja möjlig att applicera på den individuella situationen"
Socialstyrelsen skriver vidare att rekommendationera är tänkta att underlätta kommunikation mellan läkare och försäkringskassan.
"En central ambition med detta är att kvaliteten i dialogen de två aktörerna emellan därmed ska förbättras. Beslutsstödet är inte tänkt att ersätta dialogen utan att förbättra den. En förutsättning för att detta ska uppnås är att båda parter ser på och använder instrumentet på ett samstämmigt sätt. Det betyder bland annat att rekommendationerna inte får uppfattas som nya styrande regler för hur sjukskrivningar ska bedömas. Varje enskilt fall ska fortfarande bedömas individuellt. Detta betyder att avsteg alltid kan göras. För vissa diagnoser kan sådana avsteg förväntas bli mer vanliga än för andra."
Åtminstone på pappret ser detta mycket bra ut. Hur det kommer att fungera i verkligheten får vi snart se.
Så till vad de skriver om
"Utmattningssyndrom
ICD F43.8
Rekommendationer gällande bedömning av arbetsförmåga
För individer med ett uttalat och väldiagnostiserat utmattningssyndrom kan arbetsförmågan vara nedsatt under avsevärd tid. Återhämtning, med hjälp av aktiv specialiserad rehabilitering, och successiv återgång i arbete, tar inte sällan mer än 6 månader och i vissa fall upp till ett år eller längre."
För många stressjuka har "aktiv specialiserad rehabilitering" varit en önskedröm. Förhoppningsvis blir det vanligare att faktiskt få det nu.
"Symtom, prognos och behandling
Allvarligare stadier av psykisk utmattning, utmattningssyndrom, inträder inte sällan akut med en avancerad symtombild efter en längre tids belastning (kriterier publicerade av Socialstyrelsen 2003). Till bilden hör omfattande och handikappande kognitiva störningar, ofta i kombination med uttalade affektiva problem (gränsande till depression eller ångestsjukdom), samt olika somatiska symtom. Behandlingen baseras på psykologiskt stöd för att skapa balans mellan aktivitet och vila. Symtomatisk behandling inriktas på att understödja sömn och minska oro. Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och successiv återgång i normaliserad livsföring."
Återigen - detta ser utmärkt ut på pappret! Hur är det i verkligheten? Finns resurserna för detta? Jag har träffat väldigt många stressjuka. Av alla dem är det ett försvinnande fåtal som är nöjda med den behandling och det stöd de fått. Många har inte fått hjälp utan blivit förtidspensionerade efter lång tids sjukskrivning utan åtgärder.
"Förväntad konsekvens för funktionstillstånd
Ett uttalat utmattningssyndrom kan medföra omfattande och handikappande funktionsnedsättningar av framförallt kognitiv karaktär."
"Bedömd tid för återvunnen funktion och normal läkning
Vid svårare stadier av utmattning är funktionen, trots adekvat vård, ofta nedsatt i upp till 6 månader, och i vissa fall i upp till ett år eller mer."
Se kommentar ovan.
"Behov av tidiga insatser. Särskilda överväganden och åtgärder"
Syndromet beror ofta på en kombination av stressfaktorer både privat och på arbetsplatsen. Viktigt är att uppmärksamma potentiella stressfaktorer även utanför arbetet.
"Tidig differentialdiagnostisk bedömning, avseende somatisk och psykisk sjukdom är angelägen."
Tyvärr är det ibland så att alla symtom förs till utmattningen och inga undersökningar görs. Tråkigt när allt som behövs kan vara ett blodprov för att upptäcka sjukdomar som ytterligare försvårar för den sjuke
"Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor bör företagshälsovård och arbetsgivare tidigt kopplas in för översyn av arbetsuppgifter. Föreligger stadigvarande konflikter på arbetsplatsen är en återgång mindre realistisk och en dialog kring förutsättningar att byta arbetsplats bör komma igång. Fobiska undvikandereaktioner gentemot arbetsplatsen är inte ovanliga och kan behöva hanteras, t ex med psykoterapeutiska metoder."
Jag tycker rekommendationera ser bra ut. Under förutsättning att de tolkas med förnuft och utifrån individens livssituation. Jag hoppas innerligen att de bidrar till en bättre rehabilitering. Att bara bli sjukskriven utan andra utgärdet gör inte människor friskare. Men det är viktigt att få hjälp tillfriskan och tillräckligt lång tid att göra det.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress samhälle sjukvård
Innan jag går in på riktlinjerna för utmattningssyndrom vill jag ta upp vad Socialstyrelsen skriver om hur riktlinjerna ska tolkas.
"Rekommendationerna ska vara vägledande för bedömningarna som ska vara individuella och utgå ifrån enskilda individers unika tillstånd. De bygger på kunskaper om sjukdomars naturalförlopp och funktionspåverkan samt kategoriseringar av arbetets typ av belastning och krav. Rekommendationerna är därmed tänkta att beskriva en tankekedja möjlig att applicera på den individuella situationen"
Socialstyrelsen skriver vidare att rekommendationera är tänkta att underlätta kommunikation mellan läkare och försäkringskassan.
"En central ambition med detta är att kvaliteten i dialogen de två aktörerna emellan därmed ska förbättras. Beslutsstödet är inte tänkt att ersätta dialogen utan att förbättra den. En förutsättning för att detta ska uppnås är att båda parter ser på och använder instrumentet på ett samstämmigt sätt. Det betyder bland annat att rekommendationerna inte får uppfattas som nya styrande regler för hur sjukskrivningar ska bedömas. Varje enskilt fall ska fortfarande bedömas individuellt. Detta betyder att avsteg alltid kan göras. För vissa diagnoser kan sådana avsteg förväntas bli mer vanliga än för andra."
Åtminstone på pappret ser detta mycket bra ut. Hur det kommer att fungera i verkligheten får vi snart se.
Så till vad de skriver om
"Utmattningssyndrom
ICD F43.8
Rekommendationer gällande bedömning av arbetsförmåga
För individer med ett uttalat och väldiagnostiserat utmattningssyndrom kan arbetsförmågan vara nedsatt under avsevärd tid. Återhämtning, med hjälp av aktiv specialiserad rehabilitering, och successiv återgång i arbete, tar inte sällan mer än 6 månader och i vissa fall upp till ett år eller längre."
För många stressjuka har "aktiv specialiserad rehabilitering" varit en önskedröm. Förhoppningsvis blir det vanligare att faktiskt få det nu.
"Symtom, prognos och behandling
Allvarligare stadier av psykisk utmattning, utmattningssyndrom, inträder inte sällan akut med en avancerad symtombild efter en längre tids belastning (kriterier publicerade av Socialstyrelsen 2003). Till bilden hör omfattande och handikappande kognitiva störningar, ofta i kombination med uttalade affektiva problem (gränsande till depression eller ångestsjukdom), samt olika somatiska symtom. Behandlingen baseras på psykologiskt stöd för att skapa balans mellan aktivitet och vila. Symtomatisk behandling inriktas på att understödja sömn och minska oro. Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och successiv återgång i normaliserad livsföring."
Återigen - detta ser utmärkt ut på pappret! Hur är det i verkligheten? Finns resurserna för detta? Jag har träffat väldigt många stressjuka. Av alla dem är det ett försvinnande fåtal som är nöjda med den behandling och det stöd de fått. Många har inte fått hjälp utan blivit förtidspensionerade efter lång tids sjukskrivning utan åtgärder.
"Förväntad konsekvens för funktionstillstånd
Ett uttalat utmattningssyndrom kan medföra omfattande och handikappande funktionsnedsättningar av framförallt kognitiv karaktär."
"Bedömd tid för återvunnen funktion och normal läkning
Vid svårare stadier av utmattning är funktionen, trots adekvat vård, ofta nedsatt i upp till 6 månader, och i vissa fall i upp till ett år eller mer."
Se kommentar ovan.
"Behov av tidiga insatser. Särskilda överväganden och åtgärder"
Syndromet beror ofta på en kombination av stressfaktorer både privat och på arbetsplatsen. Viktigt är att uppmärksamma potentiella stressfaktorer även utanför arbetet.
"Tidig differentialdiagnostisk bedömning, avseende somatisk och psykisk sjukdom är angelägen."
Tyvärr är det ibland så att alla symtom förs till utmattningen och inga undersökningar görs. Tråkigt när allt som behövs kan vara ett blodprov för att upptäcka sjukdomar som ytterligare försvårar för den sjuke
"Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor bör företagshälsovård och arbetsgivare tidigt kopplas in för översyn av arbetsuppgifter. Föreligger stadigvarande konflikter på arbetsplatsen är en återgång mindre realistisk och en dialog kring förutsättningar att byta arbetsplats bör komma igång. Fobiska undvikandereaktioner gentemot arbetsplatsen är inte ovanliga och kan behöva hanteras, t ex med psykoterapeutiska metoder."
Jag tycker rekommendationera ser bra ut. Under förutsättning att de tolkas med förnuft och utifrån individens livssituation. Jag hoppas innerligen att de bidrar till en bättre rehabilitering. Att bara bli sjukskriven utan andra utgärdet gör inte människor friskare. Men det är viktigt att få hjälp tillfriskan och tillräckligt lång tid att göra det.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress samhälle sjukvård
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
