Gästinlägg: Utbränd eller ett brutet ben i hjärnan

Nedan kommer ett gästinlägg från en DUFiSmedlem, ett inlägg som beskriver hur det kan vara att bli sjuk och vad som händer sedan. Jag tror många känner igen sig. Tyvärr. För jag önskar att alla fick betydligt bättre stöd och hjälp än så här!
Men jag hoppas många läser och begrundar för att sedan förändra.
Kia

UTBRÄND eller ett brutet ben i hjärnan?

Jag har brutit ett ben i min hjärna, det var tio år sedan, så gipset börjar gulna och vittra sönder.
Det är ingen som har sett att jag haft ett gipsat ben i min hjärna. Det syns inte utanpå.
Inga krya på dig kort, blommor, medlidande eller chokladask
Jag har bara lidit för jag visste inte vad jag drabbats av och hur man rehabiliterar brutna ben i hjärnan. Läkarna visste inte det heller då, blev sjukskriven 3 månader i taget med en pillerburk och lämnad till ett sovandes liv i sängen.
Benet värkte och gjorde mig svag, det sociala raset kom väldigt fort. Jag kände mig som ingenting, utan min älskade yrkesroll som undersköterska så var jag ingenting.

Hur förklarar man för familj, vänner, släkt, grannar att man har ett brutet ben i hjärnan och att man är ingenting, när de undrar varför inte du arbetar och efter såå…. lång tid?
Vet ni hur stort allt blir när ingenting, ska sköta hemmet, gå ut med soppåsen, gå i tvättstugan ringa ett samtal, handen blir alldeles svettig och tiden har kommit ur led, man vet inte hur man planerar. Värst är det när man ska handla och måste fatta beslut, vilka bananer är gulast, vilken gurka passar bäst, vilken limpa ska jag ta, ångesten kommer smygandes och ibland lämnar du affären för det går inte att bestämma sig.
Det värsta är när man har ett brutet ben i hjärnan så kan man inte koncentrera sig, inte läsa böcker, kanske bara rubriker i dagstidningen. Man orkar inte se ett helt tv-program och klarar inte av höga ljud, stök eller stressig stämning. Hjärnan visar bildspel hela tiden på det du upplevt under dagen, har du upplevt för mycket så pågår bildspelet halva natten innan hjärnan är nöjd.
Vet ni att efter ha haft gips i hjärnan en längre tid så förlorar man sin sömn, kondition, matvanor, livsglädje, identitet, motivation, vänner och inkomster från arbetslivet.

Du får nya vänner, varje månad dimper det ned brev från försäkringskassan, de verkar ha jättemycket möten och diskussioner för min skull, fast jag blir mest orolig och rädd över deras plötsliga uppvaktning. Apoteket har också blivit en ny vän, de kopierar och lämnar så villigt ut aktuella listor på vilka mediciner jag har lagrade i deras system.

Fast jag skulle vilja ha en vän som frågar – kan jag göra något för dig, ska vi gå ut på en promenad, vill du ha hjälp med handlingen, en vän som inte är hurtig utan ser när jag tar slut och accepterar det.

Nu efter 10 år så är jag avslutad från arbetet, fast det hade dom glömt berätta för mig, Psykiatrin har också avslutat mina stödsamtal, jag har fått mitt säger dom.
Så nu letar jag samanhang, grupper som är hälsobefrämjande och hjälper mig hålla i vardagen.
Jag är medlem i DuFis de utbrändas förening i Sverige, där finns många medlemmar som också brutit ett ben i hjärnan och har gips. Sammanhållningen är god och fridsam med lagom aktivitet. Så jag försöker gå vidare med mitt liv, försöker skaka av mig allt sprucket gips och pillerburken, men det hänger efter som tofsen på en svans.
Undrar om det finns något mer för mig att göra i det här livet? Nu finns det nog bara änglarna kvar att fråga.
EvaCDufismedlem