Intressant intervju-utdrag ur "Kroppens mening"

Nedan kommer ett intervjutdrag ur avhandlingen ”Kroppens mening” av Britt Bragée. Jag tycker att denna korta snutt så väldigt väl belyser den hopplöshet många känner. De söker hjälp hos många men upplever inte att de får någon. Till slut börjar de känna att livet är slut.

Jag kan känna igen mig själv när jag var sjuk i utdraget och i många, många sjukskrivna eller sjukpensionerade jag mött. Detaljerna skiljer men de stora dragen stämmer. Just så här hopplöst plågsamt upplever säkert tusentals människor sina livssituationer just nu.

Själv brukade jag uttrycka det som ”Min karriär som människa är över”. För så kändes det verkligen. Som tur var stämde det inte. Det finns hjälp att få och det går att få ett gott och friskt liv igen. Jag hoppas verkligen att "Kroppens mening" kommer att leda till en kunskapsspridning som ger fler möjlighet att få hjälp till ökad livskvalitet.
/Kia


"Patienten […] Jag bara grät, jag kunde inte sluta gråta och jag kunde inte förstå vad det var. Alltså det var jätteskumt. För det är inte jag, egentligen. (Snörvlar). Och sedan försöka jobba efter det. Men jag klarade inte det utan jag blev sjukskriven, då, i tio dagar.

Terapeuten: Hann du rekreera dig på tio dagar?

Patienten: Nej, jag var bara ledsen hela tiden. Jag vara ute och gick lite grann. Ja, men jag hade otroligt jätteont hela tiden och jag var fruktansvärt spänd hela tiden så jag kunde inte. (Skakar på huvudet). Jag gick omkring som en fiolsträng också. Och så kom jag tillbaka till min sjukgymnast också och sa som det var, att nu har det hänt igen, så…Och då blev hon inte så glad (litet skratt).

Terapeuten: Nej. Kunde hon hjälpa dig?

Patienten: Nej, nej. Hon fortsatte på samma sätt ungefär som tidigare med massage och akupunktur och sådant, men det hjälpte ingenting (snörvlar).

Terapeuten: Vad har du gjort efter det då?

Patienten: Jag har varit på en massa olika… Flera röntgen, jag har varit jag tror det är tio läkare inblandade. Det är olika specialister och husläkare och allt vad det kan vara. Och bara fått svaret att ”det finns inget vi kan göra, du får nog ha det så här”. Och någon gav mig rådet att börja styrketräna, och jag blev bara sämre. Då kom jag tillbaka till läkaren som sa, ”jamen då var det ett misstag, du skulle nog inte ha styrketränat”. – ”Men vad ska jag göra då? – ”Jamen du får väl gå ut och gå lite promenader och så där”. Dom skriver ut tabletter och tabletter, och …Och sedan kom jag till doktor W, han som skrivit remiss till dig.

Terapeuten: Har du fått någon hjälp där?

Patienten: Nej, det har jag inte. Jag har gått där tre, fyra gånger i veckan, jag blir bara sämre hela tiden.

Terapeuten: Vad tänker du om det?

Patienten: Att det inte går att göra någonting. Att mitt liv är över ganska mycket. Att det bara blir värre och värre, jag undrar var det ska sluta egentligen."

(Jag har ändrat och skrivit Patienten och Terapeuten eftersom jag tyckte det gjorde texten tydligare. Utdraget finns att läsa på sid 54 i avhandlingen)