Personligt ansvar behövs i vården skriver en sjuksköterska och två läkare i ett debattinlägg i Svenskan.
Absolut! Personligt ansvar behövs överallt.
"Frågan om det personliga ansvaret vid felbehandlingar i vården har diskuterats länge och vårdorganisationerna har hejat på Socialstyrelsens inställning att man inte ska ”leta syndabockar”. Men vid uppenbar nonchalans och oaktsamhet måste det finnas ett personligt ansvar, enligt vår mening. För patientsäkerheten behöver det finnas repressiva åtgärder för sådant. "
Mellan att leta syndabockar och att ha ett personligt ansvar finns en milsvid skillnad. För både patienter, kollegor och samhälle är det viktigt att stoppa den som är uppenbart olämplig och uppträder ansvarslöst i vården.
/Kia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Den 30 okotber 2007 hade jag 11 dagar kvar att leva. Endast en ren tillfällighet gjorde att en personal råkade komma in i mitt rum och se att jag fått hjärtstopp. jag hade då haft sänkt vakenhetsgrad i över fyra timmar, men ingen hade kallat på läkare.Nu har jag anmält till HSAN och jag vet att många utav mina sk vänner och bekanta anser att jag gör fel som sätter dit personalen. Men hur skulle de göra om de var de som hade haft hjärtstopp? Min situation är inte bara det som syns utåt, att jag nu kan gå igen osv. Min situation gömmer också en fruktansvärd rädsla att något sådant som jag varit med om kan hända inom vården. At jag nu är fysiskt återställd är en tillfällighet, jag kunde precis lika gärna ha varit mycket svårt hjärnskadad. Jag kunde ingenting när jag vaknade upp efter lång tid i respirator och minns fortfarande [tackl och lov) inget från tiden före och under efter hjärtstoppet. det var en månad efter hjjärtstoppet som jag börjar minnas små bitar. Det är synd om personalen som missade, men det blir väl inte mindre synd om för att de har ett personligt ansvar - och jag tror att det är mig det är mest synd om jag väntar fortfarnande på ersättning från PSR och det blir inte klart förrän en specialist har undersökt mina stämband till hösten. Jag har varit ner i graven och vänt. Jag har sett att många många besöker på sjukhuset, men sedan när man kommer hem så får man klara sig själv. Nu har det gått så lång tid så jag kan överhuvudtaget inte nämna det här - Men tyst nu, kan Du inte prata om något annat. Du har ju klarat dej så bra, tänk på den stackaren som gjorde fel istället, säger mina bekanta. De vet inget om min ångest, jag kommer ihåg HLR, jag minns det med min kropp och undrar när jag somnnar om jag ska vakna igen.
Skicka en kommentar