Kär i kärlekskonst!

Än en gång har Svenskans Idagsida lyckats göra en härlig artikelserie. Den heter Kärlekskonst och jag blev faktiskt lite kär iden. Särskilt första avsnittet där Kay Pollak intervjuas. Det är fyra avsnitt:

1. Älska mig
2. Modersfamn
3. Älskare
4. Rymdblomma

Kay Pollak har massor med kloka saker att säga:

"–Jag insåg plötsligt att jag var lurad. Att jag inte skulle duga är ju bull shit. När man totalt börjar förstå hur illa man tänkt om sig själv blir det en ren omvändelse; man lättar från marken. Det är som Paulus möte med anden, man blir nyfrälst – ha ha!"

"Nu hamnar vi rakt in i Kay Pollaks verkliga grundbudskap, och vi har säkert hört det en massa gånger förr: Att lära sig att älska sig själv är det mest fundamentala. Först då kan man också älska andra. Så länge man umgås med svarta tankar om att inte duga ­riskerar man en förfärlig massa problem. Kay Pollak vet.

–Det känns ju i hela kroppen om jag älskar mig själv, och det kan jag inte säga att jag alltid gör. Men jag kan det långt mer än förut. Jag är inte lika rädd för andra som förr, då jag upplevde så mycket som attacker, blev ”föraktfull” och drogs in i konflikter."

"–Sedan dess har det blivit helt sant för mig att jag är ensam ansvarig för om jag ska bli ett stackars offer eller en skapande kraft i mitt liv. Ingen annan än jag kan lära mig att värdera mig själv ­högre och acceptera mig själv bättre. Det är både urjobbigt och fantastiskt.."

Att se sig själv som ensam ansvarig för sitt liv är en enorm möjlighet. Det är också ibland svårt och skrämmande. Särskilt i svåra stunder kan det för en stund kännas som en omöjlighet, en anklagelse och en belastning. Men jag ser det oftast som möjlighet och energikälla: jag kan ändra mig själv men inte andra! Att arbeta för att vara snällare mot sig själv och att älska sig själv mer gör det också lättare att vara snäll mot andra och älska andra mer. Livet blir så annorlunda med detta synsätt. Om utrymmet för kärlek växer ryms också mera livsglädje.

I del två diskuterar Ylva Eggehorn om smärtan i mötet med andra.

"Jodå, vi försöker slippa det som gör ont i mötet med andra, söker smärtlindring till varje pris. Men, tack och lov, fastslår Ylva Eggehorn, hinner smärtan i kapp oss.

– Annars skulle vi aldrig mogna. I smärtan finns möjlighet att leta efter en djupare förankring än den jag får i mina prestationer.

Och ändå står vi där vid gränsen och frestas att ge upp – bli cyniska, kanske förtvivla. Eller kan vi ta emot kärleken, utan att känna att den hotar oss? Ylva Eggehorn säger att den här kampen, huruvida vi ska stänga hjärtat eller öppna, pågår inom varje människa. Och visst, vi kan ha mycket goda skäl till att stänga. Vi kan behöva vara rädda om oss ett tag.

Men, tänker hon, kärleken är trots det en ständig möjlighet."

Jag tycker det var så vackert! Kärleken är en ständig möjlighet. Vilket hopp det inger!

Thomas Di Leva i avsnitt 4 om att möta smärta och rädsla:
"Vill man aktivt påverka denna livslånga process, föreslår Thomas Di Leva att man sätter sig i ett mörkt rum och blundar. Eller ställer sig ensam i skogen och känner sig ett med allt. Han ­bedyrar att det är inom oss de stora skatterna finns, att det är där vi kan finna gåvorna. "

Håller helt med om att det är inom oss vi kan hitta de största gåvorna. Vi är alla kassavalv med stora skatter inlåsta. Andra människor kan vara till hjälp för att öppna dörren till skattkammaren. Men det är bara vi själva som kan ge oss tillåtelse att gå in och undersöka skatterna.

/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om friskvård hälsa stress stresshantering