Från pillerböcker till valfrihet

Merete Mazzarella recenserar de nya pillerböckerna i Svenskan . Med pillerböcker menar jag förstås Inger Carlbergs bok "Pillret" och Fredrik Svenaeus­ bok "Tabletter för känsliga själar. Den antidepressiva revolutionen". Förutom att jag tycker om Merete Mazzarellas skrivande så är ämnet högintressant. Det finns mycket att säga kring antidepressiva mediciner, vården, läkemedelsbolagen, biologiseringen och medikaliseringen.
Bland annat ställs frågan vad som är normalt.

"Hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom finns det vid det här laget en amerikansk bok om, Christopher Lanes Shyness: How Normal ­Behavior Became a Sickness (Yale University Press, 272 s). Också Svenaeus pekar på att våra föreställningar om vad som är normalt har förändrats: för så kort tid som 50 år sedan skulle förmodligen ingen ha hävdat att en stor del av befolkningen lider av en sjukdom för att den inte klarar av att tala inför publik. Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.”

Måste alla vara snacksaliga och framåt? Kan inte människor få vara som de är? Kan vi klara oss undan lidande och livskriser och vilket pris har det? Vad är normalt lidande och när övergår det till något som bör medicineras? Är depression enbart något biologiskt betingat eller enbart psykologiskt? Eller är det rentav så att det kan vara en kombination av båda? Hur är det med kopplingen mellan läkemedelsbolagen och läkarna? Marknadsförs sådana här läkemedel ut till patienterna?

"Carlbergs bok är kanske som allra bäst – och framför allt som mest oroande – när hon beskriver hur läkemedelsföretagen kan arbeta osynligt genom läkemedelsvänliga läkare (75 procent av alla publicerade läkemedelsstudier är idag finansierade av industrin), genom att tillhandahålla material för artiklar, låta enskilda patienter ”ge sjukdomen ett ansikte” i massmedierna och samarbeta med – och finansiera – patientföreningar. Industrin har också arbetat ivrigt för att vidga medicinernas användningsområde genom att lyfta fram nya syndrom som panikångest och social fobi. Industrin har också satsat stort på utbildning av ­läkare och 1996 tog Pfizer fram ett diagnostiskt instrument, en snabbhjälp för ­läkare som skulle göra det möjligt att ställa diagnosen depression eller ångest på åtta minuter. 2002 erbjöd företaget Wyeth – som marknadsförde Efexor – svenska allmänläkare avlastning genom något som kallades Contactus och innebar ett omfattande stöd- och utbildningsprogram för patienter med sex gruppträffar på kvällstid och telefonjour. Vad man kan konstatera är alltså att läkemedelsföretagen mer och mer erbjuder sig att göra det läkare borde göra men inte har tid för. Och att de minskar det dåliga samvetet hos allmän­läkare som egentligen skulle vilja få iväg patienter till psykiatrin men inser att det inte går. Kanske det är detta som är det mest oroande av allt – att olika sparåtgärder inneburit att medicinens resurser över huvud taget inte räcker till."

Själv blev jag rätt chockad när jag läste om ovanstående första gången. Det fick mig att fundera mycket över hur dagens vård och samhälle ser ut och fungerar. Det är nog en 6-7 år sedan så jag har hunnit tänka igenom det ett antal vändor vid det här laget. För mig är valfrihet ett nyckelord.

Många patienter är idag hänvisade till medicinering som enda alternativ. För mig är det självklart att man borde få välja själv om man kan. Terapi eller medicin eller en kombination av båda. Det som passar individen bäst.
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa mediciner stress sjukvård samhälle