I dagens DN finns en artikel som jag tyvärr inte hittar i nätupplagan som handlar om ett intressant sätt att räkna på värdet av olika insatser. Ingvar Nilsson, nationalekonom, har tagit fram en modell för att värdera förebyggande insatser för att hjälpa barn och ungdomar. I exemplet i artikeln har han räknat ut att det kostar 500 000 kr per person för värstingresorna. Han har också räknat ut att en sjukskrivning/sjukpensionering av en ung person fram till ålderspension kostar samhället ca 20 miljoner. Det framgår inte riktigt vad som ingår i kostnaden. Räknas läkarbesök, mediciner, ökad risk för sjukdomar etc?
Själv kan jag förstås inte låta bli att överföra detta till stressjukdomar. Den psykiska ohälsan bland unga ökar, bland annat beroende på stress. Satte man in någon form av hjälp tidigt, exempelvis gruppsamtal och stresshanteringskurs skulle det inte behöva kosta särskilt mycket per person. För att ta i riktigt kan vi säga 20 000kr per person. Om man förhindrade en enda pensionering skulle de pengarna räcka att behandla 1000 personer!!
Även om vi börjar diskutera rehabilitering av en som gått i väggen är det småpengar jämfört med kostnaderna för en värstingresa. Varför är det då så svårt för stressjuka att få den hjälp de behöver? Även man bortser från de rent humanitära skälen talar ekonomin för sig själv. Har vi råd att avstå från något som är så lönsamt?
/Kia
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa samhälle stress sjukvård
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Självklart har vi inte råd att fortsätta med det stuprörstänkande som till dags dato råder. Samtliga aktörer kommuner/landsting/privata vårdgivare/familjer måste lära sig samarbeta om detta svåra redan vid barnens ankomst.
Det har alltid varit svårt att bli förälder och det är inte lättare idag med den stress i form av olika val som ska göras inom snart sagt alla områden. Samtidigt som du ska tänka på pensionen...
När jag blev mormor för ett år sedan blev det en smärtsam påminnelse om hur det är att omforma ett par till att bli familj. I det här fallet tvillingfamilj. När fadern hade svårt att etablera sig i sin nya roll, sannolikt till stor del grundat på omstruktureringar på hans arbetsplats, fanns det för min dotter ingenstans att vända sig för att få samtalsstöd. Familjerådgivningen i Stockholm är endast till för par... De var/är ett par men en part vägrade kommunicera. Vad göra? Nu har det gått bra, trots allt. Min dotter är stark och har en stark mor.
Många av dagens utmattningssyndrom eller de som är på gränsen kommer från de marginaliserade barnen. Detta är ingen ny företeelse. Jag kommer själv från de glömda barnen. Med en dåres envishet har jag överlevt och skapat mig ett bra liv, med en magisterutbildning. Men så nära det var att gå h-e.
Hur kan det komma sig att ingen har gjort dessa beräkningar tidigare? Vem har ansett att Sverige har råd att mista ett stort antal medborgare med den demografiska prognos som gäller? Och till dessa ofantliga kostnader...???
Varför säger regeringen ingenting om detta som VERKLIGEN är ett utanförskap? Ett utanförskap som många föds in i.
Ursäkta, jag skrev en lång kommentar till ditt inlägg Tussan men det kom bort. Jag kan inte ens skylla på datorn...suck, det var jag som klantade mig.
Nu orkar jag inte skriva om allt så jag nöjer mig med att skriva att jag verkligen tycker att det borde arbetas mer förebyggande.
Det glädjer mig att det gick bra för dig och din dotter trots svårigheter.
/Kia
Skicka en kommentar