"Pillret" - en intressant bok

Jag har just läst ut "Pillret" av Ingrid Carlberg. En bok som handlar om psykiska sjukdomar som ångest och depression, forskare, läkemedelsföretag, marknadsföring av sjukdomar och läkemedel, patientföreningar, läkare, terapier mm.

Det är en väldigt intressant bok som ger upphov till många frågor och diskussionsmöjligheter. En bok som alla egentligen skulle behöva läsa och fundera över. För detta gäller ju egentligen inte bara psykiska sjukdomar och botemedel, det gäller hur vi ser på livet och våra livsvillkor. Vad är till exempel sjukligt? Vad är naturligt och vad bör eller kan man åtgärda? Var lägger man ribban?

Här kan man ta som exempel blodtryck eller blodfetter. Vid vilka nivåer ska man börja medicinera, om man nu överhuvudtaget SKA medicinera. Vilket är värst biverkningar av mediciner eller sjukdomar man eventuellt kan få. Om de höga värdena beror på livsstil, bör man då försöka ändra livsstil eller medicinera. Får man någon hjälp till livsstilsförändringar? Är det enklare att svälja ett piller än att ändra matvanor, börja motionera och lära sig stresshanteringsmetoder? Vilka valmöjligheter har vi egentligen?

När det gäller forskning lägger läkemedelsföretagen ut fruktansvärt massa pengar på att utveckla mediciner. Att utveckla andra metoder för exempelvis livsstilsförändringar ligger naturligtvis inte i deras intresse. Varifrån ska forskarna då få pengar? Fast nu svävade jag iväg lite. Jag tänkte ta upp några punkter från boken "Pillret" för att lyfta några diskussionspunkter.

Läkaren Stuart Montgomery tas i boken upp som en person som är en av de viktigaste för att ha gjort antidepresssiva mediciner till storsäljare i Europa. Han ligger bakom många läkemedelsprövningar, utbildningar och uppstarter av patientföreningar.
Stuart Montgomery beskriver enligt boken läkemedlen som förutsättning för sjukdomarna - inte tvärtom. Han menar att en sjukdom (exempelvis depression) inte kan bli erkänd förrän det finns ett läkemedel att behandla den med.

"Med sina aggressiva kampanjer har företagen hjälpt till att få de här sjukdomarna erkända. Du förstår, man marknadsför inte bara en medicin, man marknadsför ett helt koncept."

Finns alltså inte en sjukdom om det inte finns ett läkemedel för den? Vad är det för bakvänt sätt att resonera? Allt kanske inte behöver botas med medicin? Kanske finns det andra sätt undrar jag lite småironiskt.
Dessutom om man vänder på steken, om det finns en medicin som åtgärdar något är det då en sjukdom? Om man fick ett mirakelpiller mot åldrande till exempel, skulle då något som är helt naturligt bli en sjukdom?

Företagen står inte ensamma i marknadsföringen.
"- Men för att lyckas behöver du också starka konsumentorganisationer. Du behöver patienter. Drabbade, säger Stuart Montgomery."

Faktum är att många patientföreningar startats med benägen hjälp av läkemedelsföretag enligt vad som står i "Pillret". Deras budget har ofta till största delen bestått av bidrag från företagen. I Europa startades många patientföreningar ungefär samtidigt och med likartade arbetssätt. Föreningsrepresentanter bjöds bland annat på konferensresor utomlands.

Jag tänker att man biter inte den hand som föder en. Hur opartiska är dessa föreningar? Kan de stödja medlemmar som tagit skada av medicin? Kan de ställa kritiska frågor? Troligen inte. Hur mycket finansieringen påverkar verksamheten och trovärdigheten kan förstås diskuteras. För egen del ser jag stora frågetecken.

Här vill jag också passa på att säga att DUFiS inte tar emot några sådana bidrag. Vi finansierar vår verksamhet med medlemsavgifter och ett bidrag från Stockholms läns landsting.

Jag kan bara inte avhålla mig från att citera nedanstående stycke från sid 187 i "Pillret."
"Precis som konkurrenterna hande Pfizer fått svårt att bevisa att Zoloft gav bättre effekt mot depression än placebo. Det berodde bland annat på en komplikation som verkade gälla samtliga SSRI- mediciner. De patienter som deltog i läkemedelsprövningarna fick träffa engagerade läkare så ofta och så länge att inslagen av omhändertagande och stödjande samtal i samband med läkarbesöken gjorde det svårt att skilja ut effekten av pillret. Den komplikationen var inte lika vanlig i den svenska vårdens vardag. "För ofta och för länge" var knappast ett omdöme man där vanligtvis förknippade med möten mellan läkare och patienter."

Mitt i prick och väldigt talande. Behöver jag säga mer?
Men naturligtvis är detta också något som borde diskuteras. Är det så vi vill att vår vård ska se ut?

För övrigt nämns en av de allra viktigaste frågorna kring medicinering (som jag ser det) bara som allra hastigast. Men en nyckelmening från en av patienterna som behandlas med antidepressiva medel står på baksidan av boken:

"Jag vill sluta för att ta reda på vem jag egentligen är, vad som är mitt rätta jag. Just nu är jag osäker på det."

Det finns väldig mycket mer att ta upp ur den här boken men det blir inte mer nu. Jag måste lämna tillbaka den till bibblan och det är kö på den. Det är en viktig bok som tar upp många svåra frågeställningar och som serverar en hel del obehagliga fakta. Läs den och fundera! Detta är sådant som jag tycker alla borde tänka över.
/Kia

Läs även andra bloggares åsikter om hälsa stress mediciner samhälle friskvård